Det mångkulturella Sverige del 2 - Jesu lära tog oss ur barbariet, nu är vi på väg tillbaka

Alla vägar bär till Rom sägs det, och vilken väg jag än tagit i mitt tänkande så har jag hamnat vid kristendomen. Helst av allt vill jag inte det eftersom den är så hatad och ringaktad idag, och jag vill inte alienera någon åt det ena eller andra hållet. Jag har börjat om, och börjat om, och börjat om, men det är likväl här jag landar. Jag har inte kommit undan och det är kanske egentligen inte så konstigt, för inget har haft så stort inflytande på vår kultur som kristendomen.

12 juni 2020 av Gertrud

Jag måste börja med att brasklappa lite här. Jag är inte ute efter att kritisera någons tro, inte heller att predika vad som är den rätt läran. Jag analyser de psykologiska aspekterna av religionen och de moraliska värderingarna, och hur dessa har påverkat människans psykologiska utveckling. Jag är intresserad av våra rötter och våra värderingar, och hur de har uppstått i en postmodern nihilistisk tid där allt har förlorat sin mening.

Jag började skriva om hur man medvetet bytt ut vår religion och därmed vår moral mot socialismens dogmer och en helt annorlunda syn på vad som är rätt och fel. Jag undrade varför socialisterna började se Satan som en förebild när de ville störta världen på ända. För en nutidsmänniska låter prat om Satan bara löjligt för vi tar inte en sagofigur på allvar, så vad var det de menade och hur har det påverkat våra liv?

Jag började sedan forska i vad man menade med Satan och blev duktigt förvånad över vad jag fann om vår kyrkohistoria, och hur socialisterna bara fortsatt traditionen att använda religionen som vapen. Och idag, 100 år efter att man börjat hyllat Satan som den ultimata rebellen, så har socialisterna lyckats ta över hegemonin och har därför full kontroll över våra värderingar.

Tack vare skicklig propaganda och tidig indoktrinering så är socialistiska förklaringsmodeller numera en integrerad del av vår världsbild. Vi är alltså de facto utsatta för en slags kollektiv hjärntvätt. En del av oss har vaknat upp och inser att något inte stämmer, men de flesta förstår inte hur manipulerade vi är, eller hur systematiskt socialisterna har gått till väga.

Det var det jag tänkte spåra, men när jag upptäckte hur reflexmässigt många reagerar runt religion i allmänhet och kristendomen i synnerhet, så insåg jag att det är värre än jag trodde. Propagandan har varit oerhört framgångsrik. Vi har lärt oss att hata och ringakta kristendomen och se den som ond, trots att Jesus försökte lära oss vänlighet, medkänsla och ett personligt ansvar för våra handlingar. Jesus bröt med klankulturens upptagenhet vid yttre status och såg till människors insida, en inställning som i själva verket utgör grunden för de humanistiska värderingar som vi idag tar för givna, men som alls inte är universella.

Dagens ateism är ett resultat av propaganda. Man förstår inte att religion är komplext och består av flera delar, för religion är mer än bara dogmer och tron på en gubbe i himlen. Förutom att vara bärare av moralen så har religion en andlig komponent, det vill säga den sinnliga upplevelsen som vi kan känna inför det som är större än oss själva, och denna del skadar ingen. Tvärtom kan den leda till mänsklig utveckling. Det man kan diskutera är de religionsspecifika trossatserna och dogmerna, och framförallt hur religionen organiseras - i vårt fall den kristna kyrkan, samt vilken roll (makt) den har i samhället.

Men vare sig ateisterna eller socialisterna angrep kyrkan. Som de nihilister de var så rev de bara ner urskiljningslöst. Men det är viktigt att hålla isär saker, för religion är mer än bara kyrkan och prästerna. Det är också skillnad på kristendomen och den “kyrkendom” som började använda läran som ett medel för egen makt, för det Jesus undervisade i klankulturen för 2000 år sedan har tyvärr för de flesta drunknat i kyrkendomen. Istället för att lyssna och försöka efterleva Jesus moralfilosofiska lära så förvrängdes budskapet till att mer handla om att dyrka Jesu liv, död och uppståndelse som den beskrivs i skrifterna än vad hans budskap förmedlade.

Den kristna läran kapades tidigt och blev istället för ett sätt att skapa mening i lidandet, ett nytt sätt att hantera livet och vårt sätt att relatera till varandra, ett maktmedel i händerna på biskopar. Inte har det blivit bättre med tiden. Tvärtom har det fortgått än in i våra dagar, så trots att vi inbillar oss att vi är sekulära så har makten kontroll över vad som anses gott – älska invandrare mer än dina egna barn, och ont – att se skillnader mellan olika folk och kulturer.

Den ursprungliga läran är idag förvrängd till oigenkännlighet. Bibelcitat har förvanskats och tagits ur sitt sammanhang. Det har gått så långt att vi inte längre vet vilka vi är eller ens vilka vi var, och numera hatar vi det som byggde västerlandet. Vår historia och därmed vår identitet har tagits ifrån oss och tack vare kritisk teori så hatar vi allt som gjorde oss till vad vi är.

Jesus lärde oss ett bättre och mer empatiskt förhållningssätt till varandra. Det var grunden i Jesu lära som skapade en bättre och mindre antagonistisk värld. Kanske inte så mycket "älska din nästa som dig själv", utan det handlar mera om det egna ansvaret för hur man betedde sig. För den som vill ha ett klass-, eller raskrig är det såklart ett problem.

Religionen utsattes därför för attack. När man inte kunde bryta ned den utsattes den istället för en systematisk socialistisk entrism, och numera förstår inte ens prästerna vad läran handlade om. Istället för att vara en enande kraft som står för en gemensam moralisk kompass som skapar sammanhållning, så är den nya moralen socialistreligiösa dogmer som splittrar och för oss åter till våldsbarbariet.

Jesus gick emot samtidens rasistiska statussamhälle som ansåg att vissa etniciteter var mer värda än andra och menade att vi alla var lika inför gud, det vill säga vi skulle bedöma människor för deras handlingar och inget annat. Men den marxistiska maktanalysen och dess indelning av människor i offer och förtryckare har ersatt den kristna moralen, vilket gör att vi återgår till att göra skillnad.

Den ryska revolutionen var inte bara ett resultat av ett klasshat, eller den var det snarare inte alls. Som jag tidigare skrivit så ville inte bönderna göra revolution. De ledande bolsjevikerna var aristokrater som använde Ryssland som spelplan för sin intellektuella lek. Det är ingen hemlighet att många av dem var judar. Mindre känt är det etniska hat mot ryssar som drev dem, något som Solsjenitsyn har vittnat om. Solsjenitsyn är dock inte antisemit, han var väl medveten om de ryska pogromerna, men han såg också att revolutionen handlade om payback time.

Hitler, som stulit det mesta från marxismen, använde samma recept när han ställde ras mot ras, och postmarxismen idag försöker hetsa svarta mot vita under samma förevändningar som tidigare i historien. Svarta har behandlats illa, och genom att skruva upp volymen får man svarta att känna sig som offer - man objektifierar och demoniserar vita och, upploppen är ett faktum.

Jag brukar kalla den socialistiska religionen vi fostrats i för religionen Tolerans™. Tolerans i det här fallet står inte för öppenhet och nyfikenhet inför det annorlunda. Tolerans avkrävs bara av vita, och står för att inrätta sig i ledet och inte protestera vad vi än utsätts för. Det är en Orwelliansk tolerans som kallar sig tolerans men i själva verket är intolerant, för religionen Tolerans™ tål inte att inte att ifrågasättas. Den kräver en hjärntvättad sektmedlem som glömt den gamla kristna moralen, och blint accepterar ett totalitärt system där gott är vad som gagnar den sociala revolutionen och ont är vad som inte gagnar ideologin.

Det är en återgång till den förkristna primitiva moralen som jag ska visa. Det är viktigt att vara medveten om att det som skett i grunden är ett religionsutbyte. Det går nämligen inte att diskutera dogmer med religiösa människor. Det går inte att bemöta religiösa människor med sakargument, de kommer bara att slå ifrån sig och reflexmässigt gå till attack. Vad som krävs är Sokrates majevtiska metod - ett samtal som väcker frågor som gör inkongruensen mellan ord och handling uppenbar. Därför måste vi istället för att försöka besegra den religiöse ställa frågor som manar till reflexion.

Kampen för att få behålla Sverige måste alltså flyttas från att diskutera vilken ideologi som är bäst till att diskutera moralfrågor. Vi måste precis som Nietzsche sa "komma fram till vad som verkligen har mening". Vi måste tala om grundläggande värderingar och ifrågasätta vänsterns självutnämnda moraliska övertag. Vi måste ifrågasätta på vilka grunder den här religiösa sekten bedriver en modern inkvisition där de anklagar människor för samröre med ondskan enligt samma rutin som inkvisitorerna på medeltiden.

För idag låter vi dem definiera ondskan helt oemotsagda. Huvudfienden sägs idag vara rasismen, men den politiska diskussionen på 2000-talet förs inte om ras annat än från vänsterhåll. Men inte ens där är man intresserad av ras.

(Under tiden jag skrev detta inlägg har det blivit upplopp i västvärlden. Skeendena där visar tydligt att det inte har med rasism eller ras att göra. Syftet är att ta över makten och göra revolution. Inte trodde jag att utvecklingen skulle gå så fort när jag skrev det förra inlägget.)

Den moralkollaps som jag skrev om i del 1, som har sin grund i den ryska nihilismen, ser vi nu i full aktion på västvärldens gator. Man bryr sig inte över huvud taget om en sjukvård som inte klarar av en för hög anstormning av covid-sjuka. Man bryr sig inte om de som kommer att dö. Man är ute efter att bryta ned och förstöra. Den socialistiska/anarkistiska religionen är en hatets religion, vilket jag kommer att leda i bevis. Trots fagra ord så handlar det om att släppa ondskan lös. Som jag skrev, socialisternas förebild var Satan.

De socialistiska teorier vi har indoktrinerats med via sociologin har skapat förklaringsmodeller som frångår det vi lärde av kristendomen, det vill säga att ta eget ansvar för våra moraliska överträdelser. Den marxistiska maktanalysen och teorin som har påverkat sociologin ser inte människor som individer, utan den delar in människor i grupper, och de blir aktörer i en spelplan baserad på Marx klassanalys.

Bilden här ovan är från 1911 och beskriver de olika lager av förtryck som Marx pekade ut. För även om Marx såg den historiska utvecklingen som en serie binära klasskamper, så såg han vissa undergrupper som behjälpliga i detta förtryck. Marx var inte kristen, och insåg inte att den katolska kyrkan var en konkurrerande kraft till makten, varför en del kungar mer än gärna såg till att protestantismen blev ny statsreligion, då detta bröt den katolska kyrkans makt, och frigjorde tillgångar.

Marxs maktanalys var omogen. Den uppvisar ett svartvitt tänkande där man antingen var offer eller förtryckare. Han menade att religionen fick människor att acceptera sin offerroll. Han ansåg att polisens och militärens uppgift var att skydda förtryckarna mot offren. Det vore sant om man ser till Hamurabis lag, men till och med den judiska lagen erbjöd skydd för person i och med "Du skall inte döda".

Men Marx såg inte människor, han såg roller och han tänkte i termer av makt och menade att rollerna skiftades. Olika roller gav olika mycket makt och den med mer makt än någon annan var automatiskt förtryckare. Det är därför man har något emot polisen. Därför spelar det ingen roll hur många poliser som blir dödade i relation till kriminella. Det är inte dödsfall det handlar om, det handlar om makt. Det är därför BLM's krav handlar om att minska polisens makt.

Att det fanns behov av att se över ordningsmakten och dess övervåld på 1800- talet går inte att ifrågasätta men det har nu gått 150 år. Vi lever i en annan värld idag, polisen och militären är till för medborgarens beskydd. Det är i alla fall idén, även om man i Sverige börjar undra, då polisen i Sverige likt andra kommuniststater mer verkar agera för att skydda staten mot medborgarna än tvärtom. Men polisens arbetsbeskrivning ser annorlunda ut nu 2020 mot 1911 då bilden skapades.

Bilden förklarar alltså varför BLM och andra anarkister och antifascisterna har ett sånt hat mot polisen. Den stora skillnaden mellan samhället på 1900-talet och samhället idag är att det var kristet på tidigt 1900-tal. Brottsligheten var låg och de allra flesta stal inte om de inte svalt. 10 guds bud har både budet att "Du skall inte stjäla" men också budet att "Du skall inte hava lust till din nästas pryttlar", och det var en djupt rotad moral som gjorde människor ovilliga till revolution.

För Jesus lärde att gott är att behandla andra som du själv vill bli behandlad, och ont är att strunta i, eller skada dina medmänniskor. Jesus väckte därmed samvetet och krävde att individen själv både skulle kunna skilja på gott och ont, och att själv aktivt välja det goda. Att inte välja det goda, det vill säga att inte bry sig om sina medmänniskor, såg Jesus som en synd, men här är det på sin plats att förklara vad ordet synd egentligen innebär.

Det grekiska ord för synd som används i nya testamentet är hamartia, det betyder att missa målet, att göra fel, att ta fel, att vika av från den smala vägen, att gå, eller göra fel. Inom kyrkendomen har detta med synd förvrängts, men det handlar alltså om att underlåta eller bara misslyckas med att göra det som är rätt. Hur galen än kyrkendomen än blev så var man medveten om vad som var rätt och vad som inte var tillåtet.

10 Guds bud är den mellanmänskliga moral som reglerat vårt umgänge. De sju dödssyndernas motsats har en gemensamhetsskapande funktion, att inte vara högmodig medför ödmjukhet och minimerar konflikter i motsats till hederskulturens ständiga konflikter. Att inte vara girig, medför generositet vilket ökar samarbetsviljan, det är bara att se på Saltsjöbadsavtalet. Att vällust setts som en dödssynd kan anses fel idag, men motsatsen ansvar och lojalitet håller ihop familjer och ger barn tillgång till båda sina föräldrar. Att anse avund vara en dödssynd sätter gränser för narcissism och annan missunnsamhet, även det bidrar till harmoni. Att avhålla sig från frosseri, kräver måttfullhet vilket kräver förmåga till självbehärskning. Det gör också att avhålla sig från otyglad vrede. Man kan lugnt säga att vi i den kristna världen kan vara väl konflikträdda men vad lössläppt vrede leder till ser vi på upploppen då människor förlorar liv hälsa och egendom. Västvärlden är tack vare kristendomen fredlig i jämförelse. Nyckeln till Västs framgångar är att vi ser Lättja som en synd och istället värderar strävsamhet, uthållighet och flit vilket ger resultat i form av entreprenörskap och uppfinningsrikedom. Västs framgångar är inte en slump, de kommer sig av vår moral.

Utan religion, eller med flera parallella religioner, så finns det ingen enighet om vad som är rätt och fel. Landet klyvs inte bara mellan islamister och svenskar, eller mellan svenskar och vissa invandrargruppers syn på vad som är viktigt i livet. Landet splittras också mellan den nya och gamla moralen, mellan de som tycker att det är rätt att skydda de äldre och de som har lärt sig att hata dem som byggde landet. Översteprästen i sociologi Mikael Hjerm yttrade följande i en intervju om främlingsfientlighet:

"Svenska pensionärer är den mest fördomsfulla gruppen, hävdar Mikael Hjerm, professor i sociologi och expert på mångkultur vid Umeå universitet. – För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre."

Konsekvensen ser vi nu i coronatider när unga människor rent av gläds över att fler äldre kommer att dö. Det är långt ifrån att hedra sin fader och sin moder (och deras livsverk), det är långt ifrån kristen barmhärtighet - det är nihilism.

Nietzsche sa att vi dödat Gud, och när vi gjorde oss av med honom gjorde vi oss också av med våra värderingar, för ett utbyte av religion innebär ett utbyte av vad som anses rätt och vad som anses fel. Idag finns inget annat rätt och fel i västvärlden än att vi skall visa tolerans mot andra kulturers syn på vad som är rätt och fel. Vi skall därför tolerera att bli behandlade hur som helst, vi skall tolerera att bli förnedringsrånade, vi skall tolerera att bli våldtagna och vi skall tolerera att böja på knä för våra nya härskare.

Många menar att vänstern kör med dubbla måttstockar, men det är mycket värre än så - vi har helt olika värderingar och därför två helt olika måttstockar. Sverige är idag kluvet mellan dem som har kvar våra gamla kristna värderingar, och de som ser lägre stående grupper (i pyramiden) som orörbara. Det handlar inte om rätt och fel för nihilister det handlar om att ta över makt från de som har till de som inte har makt. Det som pågår är ett systematiskt maktövertagande under täckmantel av “den goda värdegrunden”.

Eftersom ondskan enligt den nya religionen sitter i grupptillhörighet och inte i handlingen är det inte bara legitimt att skada någon utanför den egna ingruppen, det är också ett steg i kampen för det goda. Det här är samma moralnivå som klankultur och etnocentrism. Numera ondgör man sig över att dela in människor i in- och utgrupp, men det är exakt vad man själv gör. Alla som inte är med en är emot en, och därmed onda rasister.

Som Jordan Peterson påpekat så verkar vi vara biologiskt riggade för religion, för nu när vi är sekulariserade är vi mer religiösa än någonsin. Religion skapar gemenskap. Ju mer otrygg människan är, desto mer söker hon sig till gemenskapen i en flock, och det är exakt vad religionen erbjuder - en tillhörighet och en identitet - vilket unga och vilsna människor behöver i mycket hög grad.

Religionen visar vägen och erbjuder tillhörighet i de rättfärdigas skara, så även för narcissister som behöver en anständig fasad. De flesta människor är osjälvständiga, de behöver något att ställa sig bakom och något att ställa sig under för beskydd. De demonstrationer vi sett på senaste tiden erbjuder ett sammanhang, en grupptillhörighet och känslan av att vara rättfärdig.

Utifrån maktpyramiden anser man att alla under en i maktpyramiden har gemensam glädje i att störta toppen. Av den anledningen gör man gemensam sak med islamister, diktatorer och folkmördare. Den här religionen som anser sig bekämpa ondskan har inget problem med att ta Satan själv till hjälp. Det här är hatets religion.

Den bild som nutidsmänniskan idag får på näthinnan när det talas om Satan är en sagofigur med horn och bockfötter. I litteraturens och filmens värld är det fråga om någon i människogestalt som vill att vi skall sälja vår själ för pengar.

För oss är Satan en fiktiv figur, och det är helt ok, men socialism som ersättningsreligion har medfört att vi började förneka ondskans själva existens. Vi kan inte längre skilja på vad som är gott och ont och är nu som blinda får på väg till slakt.

De tidiga anarkisterna och socialisterna som såg Satan som sin förebild tillhörde Rysslands och Europas intelligentia. De var de så kallade intellektuella och ondska var för dem ett uttalat medel att nå målet, att själva ta makten. Dostojevskij försökte varna för vad som skulle ske när man frångick den kristna moralen och släppte ondskan lös. Som en av karaktärerna i Dostojevskijs Bröderna Karamazov uttrycker det: Utan Gud blir allt tillåtet, det vill säga utan den kristna moralen finns inte längre något rättesnöre.

Under åren av den diaboliska terrorn under det senare 1800-talet skakades hela Ryssland av ett mord på en ung student som var medlem i den radikala revolutionära gruppen "Folkets Vedergällning", vilken leddes av en Sergei Nechaev.

Denne Nechaev hade ett stort inflytande på hela den revolutionära rörelsen, så pass att man talade om en Nechaevism. Nechaev var även författare till proklamationen "Revolutionens katekes", där han förespråkade en revolutionär Machiavellism vilken innebar storskalig terror och utrotandet av dem som utpekats som utsugare, folktyranner, förnekare, förrädare och motståndare. Revolutionens katekes propagerade för terror av enorma proportioner för att uppnå det slutgiltiga målet - "en ljus framtid för hela mänskligheten".

Det finns också en mer modern revolutionskatekes Rules for radicals av Saul Alinsky i vilken han delar in mänskligheten i "de som har", och de som "inte har". Hans metod var att inte terror utan konstant agitation för att bringa det förtryckande systemet ner på knä. Demonstrationerna är en del av strategin, och det är alltså ingen slump att BLM vill få ner polisen på knä.

Som reaktion på det bestialiska mordet i Ryssland på den unge studenten skrev Dostojevskij sin allra mest skrämmande roman Onda andar. Det är en helt annan sorts andar än de "spöken" som dagens kultur finner intressanta. Titeln refererar istället till en biblisk berättelse där Jesus botar en man som är besatt. När de onda andarna, eller demonerna som man kan kalla dem, lämnar mannen de tagit i besittning, tar de istället sin tillflykt i en flock grisar. Dessa tappar helt besinningen och rusar blint utför ett stup.

Det är fadern till en nihilistisk revolutionär som liknar revolutionärerna med de av demoner besatta grisarna som blint rusar mot avgrunden i romanen och Onda andar kallas både en prediktionsroman och varningsroman i dagens Ryssland av vissa.

Boken var egentligen inte skriven i direkt polemik mot revolutionärerna, utan snarare mot intelligentians tanklösa stöd av de ateistiska och nihilistiska strömningarna, vilket vi också ser idag. Hela situationen är totalt överförbar på västvärlden idag. Likt lämlar vandrar vi utan att stanna upp rakt ut mot stupet. Etablissemanget verkar i det närmaste besatt när de driver oss allt närmre kanten. I Ryssland gick allt snabbt, men här har vi successivt tappat bort vår moraliska kompass och är numera helt blinda för ondska.

Dostojevskij var inte den enda i sin samtid som såg att det bortom de fagra orden handlade om ren ondska. I Michail Bulgakovs berömda Mästaren och Margerita vandrar djävulen på Moskvas gator under Sovjetregimen. Hur han kom undan med det vet jag inte, men trots detta och ögonvittnesskildringar från flera ryska författare som Solsjenitsyn och andra så fortsätter vi rakt fram mot stupet. På samma sätt som den den ryska intelligentian gav sitt tanklösa stöd av det som skulle bli många år av terror och skräckvälde, så stödjer det svenska etablissemanget förbehållslöst den anarkistiska, nihilistiska och rasistiska rörelsen BLM.

Ryssarna lyssnade inte på Dostojevskij, men det gjorde Nietzsche, och såg det komma även för Europa. Men även Nietzsche talade för döva öron. Nietzsche menade att när vi dödat Gud så måste vi själva fatta beslut om vilka som är de verkliga värdena, men det har vi inte klarat av. Istället tog socialismen över som statsreligion och på samma sätt som man under inkvisitionen riskerade att bli anklagad för kätteri om man utmanade kyrkans makt, så blir den som går emot religionen Tolerans™ stämplad som tillhörig Djävulen/Hitlers anhang om man inte rättar in sig i ledet.

Det är etablissemanget som sanktionerar vad som är rätt och fel med utgångspunkt från etablissemanget själv. Med andra ord ett resonemang värdigt en självcentrerad 3-åring. För ont och gott är alltså inte längre fråga om moral, det är en fråga om egennytta - rätt är vad som gagnar ideologin, och ont är en motståndare till ideologin. 

Det är inte bara socialismen som har "skapat" en ond motståndare. Alla kulturer har haft ett begrepp för ondskan, men de föregångare till Satan. Vissa hänvisar till i Sumer, Babylon och Egypten verkar snarare ha fungerat som skydd mot ondska än att vara ondskan manifesterad. I de tidiga rädslokulturerna var magi den enda förklaringen man hade till naturfenomen och magiska ritualer, och att luta sig mot magi var ett sätt att försöka hantera dessa krafter, och man bad därför de gudar som representerade krafterna om beskydd.

Den hebreiska klan-religionen med ursprung från det polyteistiska Sumer levde länge parallellt med de polyteistiska religionerna i Levanten. Området ingick också i olika imperier vilka satte sin prägel på kulturen och trosuppfattningen. Ett exempel är det Persiska riket, vilket under sin storhetstid 500 f.kr sträckte sig ända från dagens Irak till Balkan, och uppifrån Kazakstan via Levanten ända ned till Egypten.

Den officiella religionen i det Persiska riket var zoroastrismen skapad av Zoraster (grek. Zarathustra) och spår av denna finns i de abrahamitiska religionerna, särskilt i kristendomen. Men ännu mer har den påverkat tolkningen av religionerna. Zoroastrismen kallar sig själv den goda religionen och dess motto är Goda tankar ord och handlingar. Den som betett sig gott belönas efter döden och kommer till himlen, medan den som betett sig illa hamnar i det mörka dystra helvetet.

Zoroastrismen är den första religionen med bara en gud – himmelsguden Ahura Mazda. Men under honom finns det två motkrafter, den ena är Spenta Mainyu som är konstruktiv och ordningsskapande, medan den andra Angra Mainyu, vilken är destruktiv och står för kaos, lögn och mörker. Enligt Zarathustra så är jorden spelplanen för ont och gott och varje människa måste välja sida.

Det gäller också judendomen och kristendomen, men varken i judendomen eller kristendomen finns en god Gud och en ond motkraft. Den judiska gudomen är tvärtom allsmäktig och styr över både ont och gott. Allt sker på uppdrag av Gud.

Det är stor skillnad på vad som faktiskt står i bibeln och hur den har tolkats. De nya religionerna förstods efter den egna begreppsvärlden och resultatet är ett mischmasch av religiösa föreställningar. Inte bara från Mellanöstern där de abrahamitiska religionerna uppstod, men framförallt från antikens Grekland och Rom dit de spreds.

Det finns till exempel inget helvete i var sig den judiska tron eller kristendomen. Alla religioner har sin bild av vad som sker efter döden, men vare sig den judiska eller senare den kristna religionen talar om något helvete. I den judiska religionen hamnar man efter döden i Sheol (underjorden), men dit kommer alla, onda som goda, människor och djur. Vad Jesus talar om och som har tolkats som helvetet är Gehenna, den geografiska plats där självdöda djur och de avrättades kroppar dumpades och sattes i brand. Visserligen en nog så otrevlig plats, men inget helvete.

Satan finns inte heller. Det hebreiska ordet satan betyder motstånd/hinder/ åklagare. Det är alltså inte en specifik karaktär det rör sig om i Gamla testamentet. Det är snarare en funktion, ett motstånd, ett hinder. Första gången gången en 'satAAn' (som det hebreiska ordet uttalas) nämns i bibeln är i fjärde Mosebok. Det handlar då om en Guds ängel (budbärare) som ställer sig som ett hinder (el-satan) i vägen för Balak som har ridit iväg på sin åsna för att förbanna israelerna. På bilden här ovan så är det alltså ängeln i vitt som är "satAAen", och mannen i rött är Balak som slår sin åsna. Jag kommer att fortsätta att stava "satAAn" för att komma bort från vår föreställningsvärld.

Även i Samuel talas det om människor som är “till hinders”. I Första konungaboken talas om en motståndare, en "satAAn", till kung Salomo. I berättelsen om den rättfärdige Job så berättas det om att Gud och hans änglar (budbärare mellan gud och människor) håller råd (som en domstol) i himlen. Åklagaren ("satAAnen") hävdar att Job bara lyder Gud eftersom Gud välsignar honom och skonat honom från olycka. Åklagaren menar att Job kommer att sluta älska/frukta Gud om han får lite motstånd. Gud tillåter därför åklagaren att pröva Job genom att skicka en mängd sjukdomar och katastrofer i Jobs väg. Job protesterar mot orättvisorna och för diskussioner med sina vänner, men sensmoralen är att Gud har en större plan och att man därför ska fortsätta lyda Gud oavsett om man vinner på det eller inte.

I Jesaja, en av profeterna, finns en dikt som nämner Lucifer (hebreiska för ljusbringaren), men Lucifer är inte Satan, det är en planet. Jesaja 14:12 (KJV):

"How you are fallen from heaven, O Lucifer, son of the morning! How you are cut down to the ground, You who weakened the nations!"

Dikten sägs handla om den babyloniska konungens fall. Han beskrivs som en morgonstjärna som kommer att slockna då Guds rike åter lyser över jorden. I den grekiska förlagan använder man sig av “fosforos”, vilket också är den grekiska benämningen för morgonstjärnan, det vill säga planeten Venus.

När bibeln skulle översättas till Latin (Vulgata) skrev man Lucifer eftersom Lucifer är den latinska benämningen på Venus när den visade sig som morgonstjärna i gryningen. I Vulgata förekommer ordet Lucifer fler gånger i betydelsen morgonstjärna. Även Jesus benämns som morgonstjärnan ibland. Så inte heller Lucifer är en beteckning på en ond motkraft till Gud i originalskrifterna.

Åklagaren nämns åter i Sakarja där han kritiserar översteprästen Joshua för att hans söner gift sig med ickejudiska kvinnor under den babylonska fångenskapen. Då näpsar Gud "satAAnen". "SatAAnen" är alltså inte självständig utan direkt underställd Gud. I Jesaja 45:7 uttrycks detta klart och tydligt:

"Jag bildar ljus och förbereder mörker, gör fred och bereder ondska, jag [är] Jehova och gör alla dessa saker."

Den judiska guden är alltså inte enbart god, han är både nyckfull och hämndgirig, och till sin karaktär är han mer lik de polyteistiska gudarna som helt enkelt bara var. Ibland till hjälp och ibland till stjälp. Det är också så den judiska guden beskrivs - den är en kraft som är deras bundsförvant, men när de glömmer att frukta/respektera denna gudom blir de straffade, vilket framgår tydligt i Gamla testamentet.

När det går bra prisar man Gud, när det går en emot, så tolkar man det som att det är Guds straff. Det är nästan lite märkligt att man inte tolkar romarnas slutgiltiga besegrande av judarna och förstörelsen av templet i Jerusalem som Guds straff för att man inte godtog Jesus som Messias (meschiya) betyder smord, av gud godkänd, kung. Särskilt i ljuset av Jesaja 53 som beskriver en annan sorts Messias och hur det judiska folket kommer rata honom och hur han kommer att dödas.

I alla fall, skillnaden mellan zoroastrismen och judendomen är alltså att zoroastrismen ser det som två krafter, en ljus och en mörk, medan den judiska religionen menar att det bara finns en kraft och denne står för både ljus och mörker, gott och ont. En satan, eller en "SatAAn", är alltså inte en motståndare mot Gud, utan han är dennes hitman kan man säga. I den judiska muntliga traditionen som fanns innan Tanakh (gamla testamentet) skrevs ned, fanns det gott om änglar och demoner. Benämningen Satan används där på vilken som helst av de änglar som Gud sänt för att hindra eller förstöra för människorna.

Den judiske guden är helt enkelt som en sträng, straffande far vars avkomma ständigt hålls på tårna. Jag upptäckte att det inte bara är jag gjort den kopplingen. Freud var visst före mig, hans teori om en internaliserad domare i form av överjaget, är en direkt konsekvens av det judiska förhållningssättet till Gud. Freud såg religionen som en projicering av fadern på ett gudomligt väsen. Det är uppenbart att den kristna fadern och den judiska respektive den muslimska bedriver helt olika faderskap. Den kristna fadersguden är mild och manar till bot och bättring vid synd medan den judiska straffar det folk som inte ärar honom. Den muslimska fadern är en despot som kräver total underkastelse.

Det onda är heller inte en specifik karaktär i det Nya testamentet. Det skrevs i huvudsak på grekiska då grekiska blev “världsspråk” under Alexander den store. Det grekiska ord som används för ondska är diabolo, vilket betyder “förtalande/falsk anklagelse/splittrande”. Det här är alla egenskaper som vi förknippar med narcissism; det är manipulation, det är lögn, det är söndra och härska.

Det handlar alltså om det djävulska beteendet och är inte ett egennamn på en person. Det handlar om frestelsen att ta ett avsteg ifrån “the straight and narrow”, för en kristen står det alltså för omoral. Så, det finns alltså inte heller i det Nya testamentet en “figur” vid namn djävulen. Det är därmed heller inte en figur vid namn “djävulen” som frestar Jesus i öknen - det är Jesus som genomgår tre prövningar inför sitt kall. Vi är vana vid ordet frestelser men det grekiska ord som används handlar om att Jesus ska bevisa sig värdig den makt/kraft han fått av Gud. Att visa sig värdig är ett ganska vanligt tema i hjälteromaner som beskriver övergången från att vara en pojke till att leva upp till kulturens manliga ideal.

Övergången från att vara en pojke som gör saker för sin egen skull till att bli en man som strävar tar ansvar innebär att kunna släppa egot och bli osjälvisk. En man måste kunna sätta sin familj före honom själv, han måste kunna sätta sitt land före honom själv, han måste kunna sätta kulturens ideal före honom själv. En man måste därför kunna behärska sig, han måste kunna avstå, han måste kunna motstå impulser, han måste kunna behärska sitt begär efter makt och ägodelar.

Kristendomen ställer stora krav härvidlag. Vi ser på de obehärskade, våldsamma plundrande demonstranterna med avsmak då de avviker från våra normer. Hade inte kristendomen brutits ned av socialismen så hade vi kunnat sätta ned foten. Nu har vi media med sina socialistiska värderingar och en befolkning som till en majoritet är rasande på de hänsynslösa demonstranterna.

Bibeln beskriver hur Jesus efter att ha blivit döpt av Johannes går ut i öknen där han fastar och utsätts för tre prövningar. Den första är att använda sin gudomliga kraft att förvandla sten till bröd. Den andra att för nöjes skulle använda sin kraft. I den tredje och sista frestelsen beskrivs hur Jesus lockas av världslig makt om han tillber ondskan. Den direkta passagen i Matteus 4:9 lyder:

 “All this I will give you,” he said, “if you will bow down and worship me.”

Dostojevskij menade att revolutionärerna hade fallit för den tredje frestelsen, det vill säga att sträva efter världslig makt med våld. Den judiska Messias är en världslig konung som skall upprätta Guds rike med vapen som det gjorts förut. BLM har visat att det är ett maktövertagande de är ute efter när de kräver att människor skall böja knä för dem och underkasta sig.

Den stora skillnaden mellan gamla testamentet och Kristendomen (enligt bibeln) är hur man skall uppnå Guds rike. Skall man tvinga sin idé om en bättre värld på andra, eller skall man föregå med gott exempel. Man kan anse både Jesus, de tidiga kristna och även Gandhi, Martin Luther King och som prilliga med sin ickevåldsprincip, men de förändrade världen. De har stått fast vid sin inre moraliska kompass och inte låtit sig frestas att avvika. Alternativet är barbari.

Det finns många tolkningar på frestelserna men mina egna tankar går till uthållighet, ansvarstagande och ödmjukhet. J.R.R. Tolkien var kristen, och är det inte just de dygder som Frodo prövas i? Att ta ansvar, vara uthållig och motstå att sätta på sig härskarringen. Vi ser på Gollum hur makten förvandlar den som tillber den. Vi har sett det i varje land som försökt att skapa ett utopiskt samhälle med våld. Vi ser också vad det medför en medborgarrättsrörelse att börja tillbe diabolo - kraften som splittrar, förleder och förgör. En kraft som kräver att man böjer sig ned på knä och dyrkar och tillber den. 

Kristendomen är banbrytande i sitt moraliska ställningstagande att välja det som gott framför det som gagnar henne själv. Jesus gick emot klankulturens ideal att samla på världslig rikedom och talade istället om en andlig rikedom som inte är förgänglig. I 'Matteus 6' så vänder sig Jesus också direkt mot vad som idag pejorativt kallas godhetsknarkande, en slags choser, där man offentligt visar upp för allmänheten hur god man är. I dåtidens judiska värld handlade det om de rituella bönerna. I vår värld handlar det om att uttala rätt politiska åsikter (The Message):

The World Is Not a Stage

“Be especially careful when you are trying to be good so that you don’t make a performance out of it. It might be good theater, but the God who made you won’t be applauding.“

Jesus markerade en tydlig skillnad mellan självrättfärdighet och verklig godhet som inte behöver en publik. En godhet som inte basuneras ut i vare sig press eller på sociala medier. Godhet är istället något man finner i sitt hjärta om man har ett öppet ickedömande sinne. Det är det som den nya bönen Fader vår handlar om; att bli en bättre människa, att inte vara girig, ond i sinnet eller hämndlysten. Det är ett gigantiskt moraliskt kliv framåt från talionsprincipen.

Här ett försök till bokstavlig översättning från grekiska till engelska. I den engelska översättningen har man annars ofta lagt till (the) evil (one), men originalet talar bara om ondska i allmänhet. (Matteus 6:12-15):

"And forgive us our debts, as we also forgive our debtors. And do not bring us into temptation, but deliver us from evil. For if you forgive people their trespasses, your heavenly Father will also forgive you. But if you do not forgive people their trespasses, neither will your Father forgive your trespasses."

Jesus fokuserade alltså, till skillnad mot samtidens judendom, på den inre världen. Det här är ett gigantiskt kliv framåt i moraliskt tänkande. Att gå från klankulturens synsätt att se det som gagnar en själv/ingruppen som moraliskt riktigt, till att använda en yttre moralisk som inte ser till vem som drabbas utan ser till själva handlingen. Jesus ger oss samvetet vilket gör att vi senare kommer att sjukförklara narcissism och antisocialt beteende, vilket alls inte är självklart i alla kulturer.

Man bör vara medveten om att det i vissa kulturer rent av kan vara normen. Även i vissa subkulturer i västerlandet har man släppt denna grundläggande kristna idé, och när nihilismen fick grepp om vårt sinne så försvann också det personliga ansvaret för det egna beteendet gentemot andra människor. Det är inte bara i Ryssland som man sålde ut den kristna moralen och därmed invånarna för egenintresse. Det är tydligt även hos EU-lobbyisterna som offrar det folk de är satta att representera på sin väg mot personlig karriär. (Matt 6:24):

"No one can serve two masters. Either you will hate the one and love the other, or you will be devoted to the one and despise the other. You cannot serve both God and money."

Om judendomen var det första klivet ur barbariet i Levanten så försökte Jesus mana till det slutgiltiga klivet in i en civiliserad värld. Judendomen är en ganska praktisk religion som innebär att man följer lagen (Mitzvot, reglerna) som beskrivits i Moseböckerna. Det finns regler för det mesta, även hur man ska förhålla sig till varandra inom ingruppen (ättlingar till anfadern Israel, det vill säga israeler) och hur man skall förhålla sig till medlemmar av utgruppen (goyim = de främmande).

Men Jesus verkar mer influerad av zoroastrismens filosofi och dess strävan mot goda tankar, goda ord, och goda handlingar. Han verkar också influerad av hindusimens ickevåldsprincip. Jesus manar till introspektion och granskning av det egna beteendet. Hans liknelser väcker samvetet och medlidandet, vilket är ett stort evolutionspsykologiskt kliv.

Givetvis handlar vår kulturella utveckling även om kultur, framförallt om frånvaron av klankultur. Men vår religion i sig är gemensamhetsskapande i ett större perspektiv. Tyvärr är dagens moderna människor helt omedvetna om vilket inflytande Jesu lära har haft på våra värderingar och vårt sätt att förhålla oss till varandra.

Det är tydligt nu i Corona-tider hur vi precis som under kriget håller ihop i civilsamhället och hjälper varandra att överleva. Vår kristna moral gör att vi bryr oss om varandra och hjälps åt. I hela den kristna världen försöker var och en dra sitt strå till stacken.

Den som fostrats till eget ansvar tar det, medan den som fostrats till underkastelse är initiativlös, eller rent av likgiltig inför andra. Kontrasten blir uppenbar när våra “nysvenskar” inte tar ansvar vare sig för sig själva eller oss andra. Än mer tydlig blir kontrasten till de grupper som medvetet sprider smitta, eller som vissa "flyktingar" gör, går runt och hostar på gamla människor för att de tycker att det är roligt. Det är vad man förr skulle kalla ett okristligt beteende.

Man brukar definiera ondska som avsaknad av medlidande. Det verkar som det saknas förmåga till medlidande hos dessa människor. Det finns människor inom vår kultur som saknar förmåga till empati, men den som är uppvuxen i en kristen kultur vet man hur man förväntas bete sig. Det gör inte de här människorna. De skäms inte för vad de gör, tvärtom så skryter de om det för varandra. De är inte kristna, de har inget samvete, ingen medvetenhet om det egna ansvaret för att inte utföra onda handlingar som skadar andra.

De älskar inte sin nästa som sig själv. De begår onda handlingar i betydelsen handlingar som skadar ens medborgare. Det vill säga de man delar land tillsammans med. För dem finns inget tillsammans, de känner ingen samhörighet, ingen kulturell gemenskap. Klankulturen lever inte tillsammans med oss, de lever i konkurrens med oss, och vissa muslimer är direkt fientligt inställda till oss. För dem är Sverige inte en nation, för dem är Sverige endast en geografisk yta de vistas på.

För oss som istället länge levt i en kristen kultur är det så självklart att vara lojal mot andra vi delar land med att vi varit helt blinda för klankulturens gynnande av den egna gruppen och framförallt dess likgiltighet för människor utanför den egna klanen. Vi har också svårt att inse att de så kallade goda bara använder goda slagord, men att det i grund och botten handlar om egennytta och maktbegär. Man säger det som religionen Tolerans™ påbjuder för att det ger fördelar.

För de med kristna värderingar är det så självklart att värna om vår nästa som oss själva, att vi inte kan ta in att alla inte fungerar likadant. Därav vår bestörtning över våra politiker som låter gamla dö, och demonstranternas djupt arroganta nonchalans under pågående pandemi. De arrogant goda™ är också fortfarande in denial angående att inte alla är ödmjuka och därmed känner kristen tacksamhet, som svensken som förväntades sig tack för sin ursäkt inför BLM-anhängare. De arrogant goda™ förstår inte att inte alla älskar oss tillbaka, än mindre att vissa faktiskt rent ut sagt hatar och föraktar oss.

Folk tror att det är kristendomen som gjort oss flata, men den kristendom de flesta känner är en förvrängt kristendom. Jesus sade inte “Älska alla”, han sade älska Gud och varandra - han adresserade sina lärjungar. Han talade om att hjälpa och stötta varandra och det är vad vi lyckats göra i västvärlden. Inte till perfektion, men vi har kommit längst i hela världen. Guds rike för Jesus var inte ett anseenderike där andra nationer skulle juda stam som för profeterna. För honom var det ett rike där man har medlidande och värnar varandra, och ser varandra som medmänniskor bortom anseende-kulturens statushierarki baserad på vilken klan eller stam du tillhör. (I svensk översättning talas det om ätt, men ätt är relaterat till ort, den judiska kulturen var en patriarkal klankultur.)

Kristendomen släppte också idén om att den egna etniciteten inte bara är överlägsen andra, utan även inställningen att de andra etniciteterna är orena. Kristendomen överbryggade etnicitet och härkomst i viljan att skapa en bättre värld – tillsammans. Det är det kristna budskapet – tillsammans. När Jesus sade "Älska Gud och älska varandra" så sa han det till församlingen i betydelsen att "håll ihop, hjälp varandra, bry er om varandra". Han utsträckte alltså empatin utanför den egna stammen.

Jesus var normbrytande men kristendomen är inte socialism, kristendom bygger på frivillighet. Det är en andarnas gemenskap mot en bättre värld. Det säger sig också socialismen vara, men det är förledande. Socialismen har inte sina rötter i kristendom. Inspirationskällan var Satan/djävulen, och målet är att ta över makten och metoderna är splittring och ödeläggelse. Den socialistiska gemenskapen efter Marx handlar inte om att frivilligt dela med sig utan vi lockas, luras och tvingas in i en gemenskap med alla jordens folk och alla möjliga kulturer för att det gagnar dem som leder oss dit.

Gemenskapen i religionen socialism bygger inte på ömsesidiga relationer. Det är inte en fredens religion, den är en krigens religion, där gemenskap byggs på det gemensamma hatet mot den utpekade fienden som man vill frånta makt.

Det här är en återgång till ett omoget stadie i den moraliska utvecklingen. Det är ett litet barns moral. Enligt vårt moderna sätt att se är det svart/vita dikotomiska tänkandet, utan gråskalor, ett av tecknen på personlighetsstörning.