Det mångkulturella Sverige del 1 - Moralkollapsen

1975 fattade en enig riksdag beslutet att Sverige skulle bli mångkulturellt. Under presskonferensen som hölls användes positivt laddade modeord såsom att man ville “skapa grund för solidaritet mellan infödda svenskar och de som kommer hit”. Man sade sig vilja “förbättra invandrares sociala och kulturella situation i Sverige.” Man lovade att man skulle “borga för en strävan att göra Sverige till ett föregångsland på invandrarpolitikens område.”

2 september 2019 av Gertrud1

Som jag skrev i Socialdemokraternas maktgalna svek så svängde S i invandrarfrågan när de insåg att de kunde få fler röster från invandrarna. Men beslutet var enhälligt och det svenska folket köpte konceptet, givetvis i första hand beroende på skuldkänslor från andra världskriget. I DN hade det länge bedrivits ett lobbande för att invandrare skulle slippa assimileras och bli svenskar. Estländare och judar drev frågan och man inkluderade även samerna. När Björn Söder talar om att samer och judar inte är svenskar, så beror det på detta – att de själva jobbat hårt på att slippa bli svenskar.

Men trots intentionerna att vara världens bästa land för invandrare så var invandrarna missnöjda. De klagade på Sverige i allmänhet och Sveriges rasism i synnerhet. 1992 menar de att dåvarande statsministern Carl Bildt inte tagit tillräckligt tydlig ställning mot rasism. I Rinkebys ”Folket hus” möttes Bildt och invandrarminister Birgit Friggebo av krav, gap och skrik om att man på regeringsnivå skall stoppa rasism och främlingsfientlighet med politiska beslut. Carl Bildt försöker förklara svensk lag för de närvarande och försöker samtidigt sälja in kaoset till folket ute i stugorna, med tal om:

”…en motsatsernas dynamik i detta tidigare så enhetliga Svenska samhället…”

Han fortsätter att tala till de svenska TV tittarna och menar att:

”…den friktionsyta som uppstår betyder oerhört mycket för att vitalisera det svenska samhället…” 

Efter massinvandringsvågen ´94 från Balkan fick politikerna ytterligare en utökad väljarbas att slåss om. Nu fanns det 6 miljoner svenskar i Sverige, 1 miljon invandrare, och nästan 1 miljon till med utländsk bakgrund att värva röster från. Vad inte särskilt många vet är att andelen svenskar inte ökar särskilt mycket, lejonparten av befolkningsökningen beror på invandring och invandrarnas avkommor.

Den socialdemokratiska regeringen ledd av Göran Persson fortsatte den socialdemokratiska klientelismen, det vill säga härskarens köp av lojalitet medelst förmåner. I propositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden” (prop. 1997:98:16) sade man sig vilja sträva mot att säkerställa att alla individer i samhället, oavsett etnisk bakgrund och kultur, skulle ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Man sades vilja ge de bästa möjliga förutsättningarna för att kunna bli självförsörjande och delaktig i samhället.

Med facit i hand så vet vi att även det bara var ord för att få svenskarna med på tåget. Vad man gjorde var att man ökade introduktionsersättningen, gav lån till hemutrustning till flyktingar och vissa andra utlänningar. Man ändrade förordningen om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer. Man ökade bidragen till avgränsade invandrarpolitiska projekt. Man ändrade förordningen om statlig ersättning till flyktingmottagande och förordningen med instruktioner till invandrarverket. Man köper alltså invandrarröster.

Så trots talet om lika skyldigheter från politiskt håll, så ses invandrarna istället som en grupp som måste tas om hand och ges extra resurser så att de får möjlighet att komma ikapp. Fler och fler miljarder petas in, ändå går utvecklingen åt fel håll. Medan kriminaliteten och kriget mellan kriminella klaner eskalerar så pass att man börjar avrätta varandras flickvänner så talar politikerna fortfarande om resurser, och ser förövarna som offer för bristande integration. 

En invandrare gjorde en tråd på flashback om hur trista svenskar var som aldrig pratade med främlingar på bussen. Han berättade om sin taktik att ställa väskan på sätet bredvid sig för att tvinga en svensk att prata med honom (när de måste be honom flytta på den).

Som alla förstår så fungerade det inte, eftersom vi förväntar oss att andra visar hänsyn och makar på sig, utan att vi måste be om det. Om det kommer fler på bussen så tar man själv bort sin väska och ger plats. Det enda hans tilltag ledde till var att folk blev irriterade på invandraren som bredde ut sig och ingen ville sitta bredvid honom, de stod hellre. Detta handlar inte om rasism, det handlar om att den som inte kan navigera i det sociala rummet blir utstött. Det gäller överallt och överallt är det upp till var och en att passa in i den befintliga gruppen.

En annan invandrare, från Iran, förvånades över svenskarnas hjälpsamhet när han för första gången ensam i Stockholm skulle ta sig från centralen till en viss gatuadress. Han skulle själv aldrig kommit på att fråga någon om vägen, men blev rådd att göra så och blev djupt förvånad över att alla han frågade var snälla och visade vägen. Han sade att i Iran skulle folk visat fel väg, eftersom de inte hade något att tjäna på att visa rätt väg.

Givetvis går det inte att generalisera hela folk genom anekdotiska berättelser och det är heller inte avsikten. Avsikten är att visa på vår kulturs norm att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Vår tidiga kulturs fokus på samarbete, tillsammans med vår i grunden kristna etik, gör att vi läser av omgivningen och själva reglerar vårt eget beteende så att vi smidigt kan passa in. Ta bara sådana saker som svenskars köande, eller varför inte det unikt svenska blixtlåset i trafiken. Vi är inte bara lagom – det vill säga generösa och vill att ölen skall räcka laget runt. Vi ser oss som en del av en större enhet och väntar därför lugnt och tåligt på vår tur.

Sverigebashing är populärt idag och vi fnyser och tycker att vi svenskar är mesiga. Men den som kört bil utomlands har vett att uppskatta det svenska sättet, och är väl medveten om hur kulturens värderingar avspeglar sig i trafiken. En annan invandrare, även han från Iran, sade uppgivet att “svenskar kan inte köra bil”. Men vad det innebär att “kunna köra bil” grundar sig på värderingar. Iran är ett av de länder som har högst dödsfall i trafiken, och Sverige har bland det lägsta.

Kulturens värderingar är de vandringsleder som gör det möjligt att navigera i det sociala landskapet. Vi vet vad vi kan förvänta oss av våra medmänniskor och vi förstår också vad som krävs av oss själva. Eftersom vi är uppfostrade med en kristen etik, förväntar vi oss av andra att de skall vilja hålla sams, samarbeta, vara ödmjuka samt att visa varandra respekt genom att ta hänsyn. Det här sitter starkare än vi tror, vi har en stark hämning inför att skada andra människor i vår kultur. Vi ser med särskild avsky på den som skadar den som är svagare. Barn, djur, handikappade, gamla och sjuka har därför varit fredade i vår kultur. Vår syn på mod är att det är fegt att gå på någon som är svagare, den som gör det, eller än värre njuter av det, ser vi som “sjuk i huvudet” på ren svenska.

Svenskarna ser sig idag som icke-religiösa, men vi är långt mer kristna i våra värderingar än vi vet om, för även om extremt få tror på en Gud i bokstavlig mening, så är vår syn på hur man förhåller sig till sina medmänniskor synnerligen kristen. Kristendomen är nämligen den enda religionen som ställer krav på att man skall älska sin nästa som sig själv. Alla religioner innehåller en så kallad “gyllene regel”, men det är bara kristendomen – buddhismen och hinduismen inräknade – som kräver att du skall behandla andra som du själv vill bli behandlad. Luk 6:31-34, här i den moderna bibelversionen “The Message” som är enkel att ta till sig för nutidsmänniskan (samma verser på nutidssvenska här):

“Here is a simple rule of thumb for behaviour: Ask yourself what you want people to do for you; then grab the initiative and do it for them!

If you only love the lovable, do you expect a pat on the back? Run-of-the-mill sinners do that. 

If you only help those who help you, do you expect a medal? Garden-variety sinners do that. If you only give for what you hope to get out of it, do you think that’s charity? The stingiest of pawnbrokers does that.”

Det handlar alltså om att ta steget bort från egoism och egennytta. Idag framställs Jesus som en slags flummig hippiefigur, men han var tvärtom oerhört radikal då han predikade ett personligt moraliskt ansvar istället för att blint följa ett regelverk. Jesus manade till introspektion och medlidande i en klankultur präglad av agg och missämja, och kontentan av hans lära var, stanna upp, besinna er.

Kristendomen tar oss bort från den svart-vita synen där allt är alla andras fel, till att se att vi alla har gott och ont inom oss själva. Att vi själva har ett ansvar för våra handlingar gentemot omgivningen. Kristendomens moral lär oss att se oss själva utifrån, och att välja rätt handling är ett val som vi måste göra flera gånger varje dag.

Kristendomen manar till personlig utveckling för ett liv i harmoni med sig själv och andra. Var ödmjuk, håll sams. Istället för regler måste vi själva tänka efter vilka konsekvenser vårt handlande får för andra människor. Kristendomen är alltså den morallära som lärt den kristna världen vad som är rätt och fel. De protestantiska länderna i Skandinavien har också varit de mest harmoniska länderna med högst tillit i världen.

Det är vår kristna tros värderingar som har hållit samman vårt samhälle. Det är en kristen värdering att visa medkänsla med andra och att låta gamla och gravida att sitta så de slipper stå på bussen. Det är en kristen värdering att vara ödmjuk, och det är kristet att vara generös, hjälpa till och ge plats för varandra.

Man kan givetvis läsa bibeln med olika glasögon, men om man skalar av utanpåverket i Nya testamentet så handlar det om en livshållning, en attityd till sig själv, till samvetet och till omvärlden. Istället för att vänta på ett yttre rike där en kung skulle skapa fred, så menade Jesus att det får vi nog ordna själva. Mycket av den kristna läran är förvrängd av kyrkan, men kort sagt kan man säga att Jesus var en slags moralfilosof. Vad Jesus predikade var alltså en slags tidig ‘12 rules for life’, fast med liknelser istället för regler.

Våra kristna normer och värderingar har luckrats upp. Medborgarna förfasas över politiska beslut, och över att brottslingar släpps fria. Man förfasas över att polisen är underbemannad och att de daltar med kriminella. Politikerna verkar tycka mer synd om brottslingarna än om offren.

Hur har Sverige kunnat förändras så pass mycket i grunden bara på ett par decennier? De invandrare som missköter sig har inte kunnat göra det utan vår tillåtelse. Inte ens politikerna har kunnat agera så här utan vår tillåtelse. Det är nåt med hela samhällsattityden som är förändrad. Rätt är inte längre rätt i Sverige, fel är inte längre fel. Omvärlden ser på oss och undrar, “Sweden, what da fuq?!”. Eller med Trumps ord, “Sweden, who could’ve believe it”?

Jag har hela tiden nämnt religionen Tolerans™ som jag menar ersatt kristendomen som moraliskt rättesnöre hos etablissemanget. Jag anser att den är en sjuka, och ska man bota en sjukdom så måste man ställa rätt diagnos. Handlar det om en själslig sjukdom som jag anser att det gör, så måste man nysta upp den, vilket är vad jag försökt göra under tiden jag har varit djupt nere i kaninhålet.

Det lättaste sättet att beskriva vad som har hänt är att dra paralleller till Rysslands historia. Det finns en anledning till att Jordan B Peterson uppehåller sig så mycket vid Dostojevskij i sin undervisning. Såhär i efterhand framstår hans böcker rent av som profetiska eftersom han förutsåg vad en uppluckring av religionens normer skulle leda till. I Ryssland gick det snabbt. Här går det så långsamt så att vi är som den långsamt kokta grodan som inte märker att vattnet är för varmt förrän det är försent.

Fjodor Dostojevskij levde i Ryssland under i mitten på 1800-talet. Han hade såklart ingen utbildning i modern psykologi, men hans händelserika liv, och som den starka iakttagare av den mänskliga naturen som han var, så insåg han feltänket i en del av upplysningens idéer. De tog helt enkelt inte hänsyn till den mänskliga naturen utan utgick ifrån en homo rationaliensis. Man såg på människan som om hon var en maskin som likt Pavlovs hundar hade lärt sig att reagera med vissa givna responser, och att detta kunde läras om.

I det dåtida paradigmet sågs även den historiska utvecklingen som en slags maskin som hela tiden utvecklades framåt. Man började intressera sig för att påskynda denna utveckling. Man satte kursen mot en “ny och bättre värld” helt utan egentlig kunskap om hur människan faktiskt fungerade och var skapt. Vi är tyvärr fortfarande på samma skeva kurs grundad i dåtidens kunskapsläge och har ingenting lärt av historien och hur det går när man försöker skapa en bättre värld baserat på dessa idéer.

Vinnaren skriver historien och vi är därför omedvetna om vilka krafter som skapade ett skräckvälde i Ryssland. Vi skulle fortfarande sväva i okunnighet om det inte vore för Dostojevskij som genomskådade dem. Eftersom det är samma krafter som arbetar på att bryta ned Europa idag, som bröt ned Ryssland för 100 år sedan, så behövs som sagt en liten avstickare till Ryssland för att se hur det hela började.

Ryssland var på 1800-talet hopplöst efter. Landet var fortfarande ett medeltida land där hälften av befolkningen levde som livegna under slavliknande förhållanden. De livegna var ättlingar till dem som under den gyllene hordens härjningar blivit hemlösa. Nu levde dessa människor som tillhörande ett gods under antigen adeln, kyrkan eller tsaren själv. Likt slavarna föddes de in i livegenskapen, och likt slavar köptes och såldes de. Efter mongolernas härjningar hade Tsarväldet tagit vid, och tsarerna styrde Ryssland med järnhand, och hade så gjort i 400 års tid.

Krig och dåligt ledarskap gjorde att folket svalt. Den ryska aristokratin hade råd att sända sina söner till universiteten i Europa. Med sig hem hade de ateismen och upplysningsidéerna, och tack vare dem en helt annan syn på den ryska staten och dess invånare. Vågorna från den franska revolutionen och dess nya idéer började smittade av sig även på Ryssland. Man började se på sig själva som mer än tsarens undersåtar att förfoga över.

Om de härskande inte fått sin makt från gud, så ansåg man att man själv kunde vara med att styra landet. I Ryssland ledde de nya tankarna till en splittring av Rysslands intelligentia (välutbildade intellektuella) mellan de mer försiktiga Pan-nationella slavofilerna, och de radikala så kallade “Västerlänningarna.” Slavofiler väckte en rysk nationalism då man ville avskaffa livegenskapen och ena de slaviska folken i en rysk stormakt. Man ville bevara landets kulturella särart och ville därför förändra Ryssland stegvis och i etapper. Man värnade därför den ryska ortodoxa kyrkan och de gamla värderingarna.

I den andra änden fanns de så kallade västerlänningarna vilka hade tagit intryck av de engelska utilitaristerna (Jeremy Bentham och John Stuart Mill), samt den franska socialismen (Charles Fourier). Man hade särskilt tagit intryck av den tyska religionskritiken (Ludwig Feuerbach), och av anarkister såsom fransmannen Pierre-Joseph Proudon och exilryssen Michail Bakunin (vilken deltagit i den franska revolutionen). Västerlänningarna ville omstörta hela det ryska samhället.

I Ryssland började sålunda ett helt nytt tankesätt ta form. En mixtur av ateism, materialism, positivism, utilitarism och antiestetik. Ett totalt förnekande av de gamla värderingarna kom så att mynna ut i den ryska nihilismen. 

Nihilism ses idag som en filosofisk ståndpunkt vilken hävdar att existensen inte har en mening, orsak, sanning eller värde. Men det är mer än så, ansedda Merriam-Webster beskriver nihilism så här i min översättning:

nihilism
1a: en synpunkt att traditionella värderingar och övertygelser är ogrundade och att existensen är meningslös och värdelös.
b: en doktrin som förnekar alla objektiva sanningsgrunder och särskilt moraliska sanningar.

2a: en doktrin eller övertygelse om att förhållandena i den sociala organisationen är så dåliga att förstörelse för förströelsens egen skull är legitimerad, oberoende av om det finns möjlighet att skapa ett konstruktivt alternativ.b: aktiverade: under 1800-talet i Ryssland ett terroristiskt parti som förespråkade revolutionära reformer och mord.

Punkt 2a, ger vid handen att denna nihilism fortfarande “is alive and kicking” i dagens västvärld. Och mer än så, den är på frammarsch. Skillnaden mellan Ryssland och västvärlden är bara taktiken. Där använde man våld, medan man här använder list för att långsamt flytta fram sina positioner. Under den andra vänstervågen i Europa på 60-talet attackerades samhällets institutioner genom metoden kritisk teori, vilket för övrigt inte ens är en teori, bara kritik av det västerländska samhället i syfte att bryta ned det.

Under denna tredje vänstervåg som vi är i nu är man fortsatt sysselsatt med att riva ned ytterligare sociala strukturer, och fortfarande har man inget bättre alternativ. Det är inte bara AFA och NMR som drivs av nihilism. Nihilismen är en del av socialismen som idé, där alla borgerliga värderingar är onda och skall krossas och ersättas med arbetarnas kultur och värderingar. På bara ett par decennier har statens television SVT gått från att vara folkbildande till att göra underhållning av människor i avsaknad av normer.

Nihilismen är givetvis även en självklar del av kapitalismen och därmed inte enbart förborgad socialismen. Kapitalister har inga problem med nihilism om det går att tjäna pengar på den. De enda som försöker värna vårt gamla samhälle och synen på rätt och fel är de konservativa nationalistiska partierna, som därmed har stora likheter med slavofilerna som försökte stoppa galenskaperna i Ryssland. 

Termen nihilism används för första gången av den ryske författaren Ivan Turgenev i romanen Fäder och Söner (1862). Romanen beskriver splittringen mellan det gamla Ryssland och de nya västerländska idéerna. I romanen får fäderna representera slavofilerna, och sönerna västerlänningarna. “Nihilisten” beskrivs i romanen som en person som inte böjer sig för några myndigheter, som inte accepterar någon princip om tro, oavsett hur respektfull denna princip kan vara. Huvudpersonen Bazarov som gestaltar denna västerlänningarnas radikalism in absurdum är en ung radikal student – som inte bara är för de nya västerländska idéerna – han förkastar precis allt gammalt, det är irrelevant. Han säger:

“I dessa dagar är det bästa vi kan göra att förneka – och därför förnekar vi.”

Bazarov ses av många som Rysslands första bolsjevik och därmed alltings början. För även om mottagandet av romanen blev ljumt så triggade den igång en hel nihilistisk rörelse som utförde ett flertal terrorattentat i Ryssland. Dessa ryska nihilister var för revolutionär demokrati, men de kännetecknades av tron på en rationell egoism och en chockerande extrem individualism. Det är inte utan att mina tankar går till Elin Erson och Greta Thunberg. Det enda som skiljer är metoden.

De ryska nihilisterna utförde även ett flertal mordförsök på tsaren Alexander II vilket till slut lyckades. Kommande tsar frigav de livegna, men trots det så försökte de intellektuella nihilistiska narodnisterna hetsa de mindre ryska bönderna att göra en socialistisk revolution och ge sig på de större jordägande bönderna, kulakerna. Det är klart och tydligt att den ryska revolutionen inte var en folklig revolution – det var aristokratins övertro på sin förmåga att skapa en bättre värld.

Den ryska socialismens fader Aleksandr Ivanovich Herzen var den som författade den första socialistiska romanen “Who is to blame” där han förespråkade gemensamt ägande av marken i de små byarna. Inspirerade av anarkisten Bakunin, men framförallt av denna Herzen, ville narodnisterna att bönderna själva skulle skapa små Sovjeter genom att överta mark från de rikare bönderna, så kallade kulaks. Men dessa småbönder var nationalister och stod upp för både tsaren och kyrkan, så försöken misslyckades. Men både den narodnistiska metoden och nihilismen levde kvar i bolsjevismen.

Nihilism medför ateism. Att tro på Gud eller inte är en privatsak men nihilism, det vill säga förnekande av både Gud och de kristna värderingarna, skapar ett moraliskt vakuum där gränsen mellan ont och gott suddas ut. Nihilism verkar likt en autoimmun sjukdom där samhällskroppen bryts ned inifrån. Sociala strukturer smulas sönder och därmed gemenskapen och sammanhållningen eftersom det inte längre finns några gemensamma värderingar att samlas runt.

Det uppstår ett moraliskt vaakum där det gamla moralsystemet ersätts med ett nytt hos delar av samhällskroppen. Därmed finns det inte längre en gemensam identitet. Medborgarna blir vilsna och omedvetna om vilka de är. Det lämnar fritt fram för krafter med onda avsikter att locka till sig de unga, som matas med ett mål och en mening med sin existens.

Idag använder vi ordet nihilism i meningen att inte tro på någonting alls, men ingen tror på ingenting. Den deprimerade, den som vi till vardags förknippar med nihilism, tror på sin egen tolkning av verkligheten, och nihilisten Bazarov trodde på sina egna idéer i allra högsta grad. Nihil betyder noll, men det är avsaknad av respekt för kulturen som är noll. Det är ungdomligt narcissistiskt högmod som får Bazarov att förkasta allt det gamla.

Han som säger sig inte tro på någonting, inte ens kärleken, tror i allra högsta grad på sig själv och sin egen förmåga att göra världen till en bättre plats och karismatisk som han är så drar han andra med sig. Det är viktigt att läsa om Bazarov idag, med tanke på Greta. Hon är kanske inte lika karismatisk, men reklamteamet runt henne gör att hon drar människor med sig över hela västvärlden. Numera är ju Greta också öppet vänster, ja rent av revolutionär, och hon används som galjonsfigur för att leda oss in i ett totalitärt samhälle. Miljökampen är bara en täckmantel för det verkliga målet hos de som dragit in Greta i rörelsen.

Nihilismen är alltså högaktuell i Europa idag. Även här är man sysselsatt med att riva ned hela vår kultur. Man avfärdar den vita mannens värde och prestationer, man avfärdar alla patriarkala strukturers mening, betydelse och värde. Man är likt Bazarov konsekvent emot det som är, och likt den nihilistiska rörelsen är man som små barn i en sandlåda som vill slå och ta sönder bara för sakens skull. Det är samma otyglade illvilja och blinda vrede.

Tillbaka till Bazarov, som likt dagens söndercurlade medelklassbarn, vars föräldrars villkorslösa kärlek och fjäsk har gett dem en uppblåst självbild och en övertro på sig själva. En uppblåst självkänsla som inte grundar sig på vad de faktiskt presterat, utan vad de inbillar sig att de klarar av. De ryska unga “västerlänningarna” tillhörde den ryska aristokratin, de var studenter och hade inte gjort ett vettigt handtag i hela sitt liv. De hade aldrig åstadkommit något och hade därför ingen respekt för vad som krävs för att bygga upp något, och därför var det lätt för dem att avfärda allt gammalt.

Den ryska nihilistiska rörelsen var givetvis materialistisk, det vill säga man förnekade andliga och sociala värden och sysselsatte sig bara med det konkreta, det som gick att ta på, det som gick att mäta. Man var positivister och ansåg därför att vetenskapen och det rationella tänkandet skulle leda vägen till en ny och bättre värld.

Den tidigare nämnda romanen “Fäder och söner” av Turgenev, kom att inspirera ledaren för den revolutionära rörelsen, socialisten Nicolai Chernyshevsky, att skriva “What is to be done”. Romanen förkroppsligar den filosofiska idén om en rationell egoism som började spridas i Ryssland under 1800-talet. Rationalisterna såg människan som fullt förmögen att fatta egna rationella beslut utan vägledning av religionens etik om rätt och fel. Man menade att om människor handlade rationellt i egenintresse, skulle samhället balanseras upp av att andra gjorde samma sak. Det är för övrigt samma idé som Adam Smiths osynliga hand, som antas reglera marknaden.

I romanen propagerade Chernyshevsky för att det var de intellektuellas plikt att utbilda och leda Rysslands arbetande massor mot socialismen. Denna roman har därför kallats en handbok i radikalism och har påverkat generationer av revolutionärer, såsom Emma Goldman, Peter Kropotkin, Alexandra Kollontaj och Rosa Luxemburg. Även vår inhemska författare August Strindberg har sagts vara mycket imponerad av romanen. Denna roman hade ett långt mycket större inflytande på den ryska revolutionen än Karl Marx “Kapitalet”.

Den ryska filosofen och anarkisten Michail Bakunin hade visserligen översatt Karl Marx till ryska, men det var Chernyshevskys roman som påverkade ryssarna. Det var först när revolutionen redan var ett faktum och den kapades av Lenin som Marx började komma in i bilden. Men även Lenin var influerad av Chernyshevsky. Han skrev senare också en pamflett med samma namn som Chernyshevskys bok.

Även den rysk/amerikanska filosofen Ayn Rand är influerad av Chernyshevskys rationella egoism, men hon tog det ett steg vidare och talade om en etisk egoism, det vill säga en skyldighet att handla i egenintresse. Hennes objektivism innebär att hon tror att människan via sina sinnen kan bli medveten om den objektiva verkligheten. Annie Lööf säger sig vara influerad av Ayn Rand och hennes bemötande av Jordan B Peterson hos Skavlan får därmed sin förklaring. Den som inbillar sig vara objektiv tror säkert att hennes egna sinnen duger lika bra för att förstå världen, som den massiva forskning Jordan B Peterson står på.

Det finns otaliga skäl till att tron på en mänsklig rationell förmåga är lika blind och aningslös som någon religiös tro. Det är att bara se på mänsklighetens historia där vi upprepar samma misstag om och om igen. Även på det personliga planet saknar vi förmåga att lära av våra misstag. Tron på förnuftet innebär förnekande av ondska, och simpel fåfänga som drivkrafter. Det här är orsaken till att socialdemokratin inte har några lösningar på kriminaliteten.

Tron på förnuftet är högmod och brist på självinsikt eftersom ingen människa är objektiv. Alla är partiska, påverkade av sin personlighet och styrda av sina känslomässiga och ytliga behov. Dostojevskij skrev en rolig smädesskrift mot rationalismen kallad “Anteckningar från ett källarhål” där han visar människans tillkortakommanden i en brutal nakenhet.

De tidiga vetenskaperna har i många fall visat sig vara pseudovetenskap eftersom de bygger på dessa felaktiga grundantaganden. Dagens psykologi visar att människor är allt annat än objektiva och rationella. Men människor håller fortfarande fast vid sina ideologier vilket leder Europa till ett kollektivt självmord. Fåfängligheten i tron på en långsiktig mänsklig rationalism illustreras bäst av att den antas nå fram till två helt olika utopier utifrån vem som förutspår framtiden.

Chernyshevsky trodde att den rationella människan är fri från hämmande strukturer, och att den av sig själv skulle skapa en socialistisk utopi. Ayn Rand å andra sidan trodde att om man bara gjorde den rationella egoismen till en moralisk skyldighet, så skulle det leda till en kapitalistisk “Laissez Faire” (låt gå) utopi. Nationalekonomen och chefen för den amerikanska centralbanken, Alan Greenspan, tillhörde Ayn Rands innersta krets och hans övertro på denna rationella egoism och den så kallade “osynliga handens” förmåga att själv balansera marknaden ledde till den största finanskrisen sedan 30-talet.

Kännetecknande för de här idéerna är att de bortser från en mänsklig själ och ser henne som en maskin som går att mäta och programmera. Det var också så man förstod människan för 100 år sedan, men vetenskapen har visat att de här idéerna var felaktiga. Via modern psykologi vet vi att bakom varje handling finns alltid ett flertal så kallade “motiv”. Beslutsfattande är en mycket komplex process som styrs av ett flertal motiv och behov, varav vissa är medvetna och andra inte. Den som inbillar sig vara rationell lurar sålunda bara sig själv. Det är tvärtom ett tecken på brist på självinsikt att tro sig vara det. Det tyder på en omedvetenhet om de egna känslorna och behoven. Det finns också kopplingar mellan att vara för den utilitaristiska principen och att ha nåt fel på hjärnkontoret. Att sakna samvete och inte tveka att offra människor efter eget tycke är något vi förknippar med psykopati, eller annan brist i empatisk förmåga. Ändå ligger de här föreställningarna till grund för dagens politiska ideologier.

Skillnaden mellan nationalsocialismen och den postmarxistiska socialismen ligger i vem man anser att det är acceptabelt att offra. Både Lenin, Stalin, Mao och de efterföljande socialisterna har offrat otaliga “bönder” i sin lek med människoliv för sin maktlystnads skull. Idag offrar JÖK:en sin egen befolkning under utilitarismens täckmantel.

Dostojevskij behövs för att förstå vad som har blivit fel i vårt sätt att tänka. I sina romaner drar han rationalismen, utilitarismen, och nihilismen till sin spets, och visar därmed på vad de leder till i praktiken bortanför teorin. Mot det ställer han den kristna etiken. Även om vi inte är religiösa så är vi uppvuxna i en kristen kultur. Vår moralkod lärs i västerlandet in under uppfostrad och blir en integrerad del i vår personlighet i form av vårt överjag – vårt samvete. Det gör att vi inte är medvetna om vår kulturs värderingar, vi tror att de är allmängiltiga för de känns som en del av vårt DNA. Vi kan inte föreställa oss att inte ha dem.

En bra illustration på hur djupt våra kristna värderingar sitter i vår kristna kultur är Dostojevskijs “Brott och Straff” där huvudpersonen Raskolnikov, som fått en kristen uppfostran, men lockats av nihilismen och utilitarismen, tror sig göra mänskligheten en tjänst genom att begå ett mord. Raskolnikov lever som fattig student i fullständig misär. I hans omgivning finns också fler som är offer för svår fattigdom och hjärtlösa människor som drar fördel av deras situation. Raskolnikov bestämmer sig för att hjälpa dem och sig själv genom att döda en pantlånerska som gör livet surt för alla omkring sig.

Raskolnikov rättfärdigar mordet genom moralfilosofiska samtal med sig själv, utifrån den utilitaristiska moralprincipen. Störst lycka för flest människor. Med pantlånerskans pengar kan Raskolnikov inte bara få rätt på sin egen situation, han kan även hjälpa andra. Hans syster slipper gifta sig, han kan också hjälpa en ung flicka att slippa prostituera sig, pantlånerskans förståndshandikappade syster blir också fri från sin plågoande. Raskolnikov är empatisk och det är svårt att inte i hjärtat hålla med honom om att det vore “för det gemensammas bästa” att döda pantlånerskan.

Dostojevskij är intelligent och hans bakgrund gör honom till en långt skarpare psykolog än vad Freud någonsin skulle bli. Han låter sina karaktärer gestalta olika moralfilosofiska idéer som han ställer mot varandra. Raskolnikov får gestalta den utilitaristiska moralfilosofin och finner att pantlånerskans själ väger lätt mot de 12 själar han kan rädda. En vän till honom står för ett annat synsätt, liksom Sonya som blir hans egen räddning. Men innan dess menar Raskolnikov att det till och med skulle vara ett hjältedåd att döda pantlånerskan.

I den samtida kulturen var det mycket tal om hjältar och att vissa människor var ämnade för stordåd som förändrade världen. Raskolnikov intalar sig därför att andra skulle göra samma sak om de bara hade kraften och modet att gå emot konvenansen och moralen. Att andra inte gjorde samma sak menade han inte bottnade sig i en stark moral utan att det bara handlar om brist på mod.

Han menade att de inte tillhörde den människotyp som är utöver det vanliga – de var helt enkelt inte hjältematerial. Själv tror han sig tillhöra den senare sorten, den som vågar och har modet att gå emot den gängse moralen. Han blir sålunda prototypen för den övermänniska som Nietzsche kommer att skriva om 20 år senare.

Så här beskriver Dostojevskij boken för sin förläggare:

“Tid: nuvarande, i år. En ung man av småborgerlig härkomst, som relegerats från universitetet och lever i stor misär, dukar under för vissa egendomliga, ofärdiga idéer, som ligger i luften. Han beslutar mörda en gammal kvinna… som lånar ut pengar mot ränta.
Gumman är dum, döv, sjuk, girig […] är elak och plågar livet ur en yngre syster som går henne tillhanda. ’Hon duger inte någonting till – varför lever hon egentligen?’… sådana och liknande frågor förvirrar den unge mannen.”

Raskolnikov visade sig dock inte vara den övermänniska han trott sig vara. Det som verkade rationellt och logiskt i tanken var inte lika lätt att genomföra i praktiken. Han är uppvuxen i en kristen kultur, moralen är internaliserad i hans person genom uppfostran, hela hans kropp vet att det är fel att döda. Hela Raskolnikovs kropp gör uppror mot den handling han tänker begå.

Men likt honom så tvingar sig Raskolnikov att genomföra dådet – han lånar en yxa och utför mordet. Fast det blir inte som han tänkt sig det. Han blir påkommen av pantlånerskans syster som han velat hjälpa, och blir tvungen att slå ihjäl även henne. Han hittar inte heller vare sig de värdesaker som är satta i pant, eller någon större summa pengar. Efteråt anfäktas Raskolnikov svårt av skuldkänslor, han får ångest över vad han har gjort och börjar tvivla. Var detta verklige det rätta att göra? Brottet ledde inte till något annat än två människors död, varav en var helt oskyldig.

Han var visst ingen övermänniska, han är bara en simpel kriminell. Han våndas och klättrar på väggarna och blir bokstavligen fysiskt sjuk av allt grubbel. Han kastas i tankarna mellan att försöka komma undan, ta livet av sig eller att erkänna. Han börjar bete sig allt mer underligt och till slut får den godhjärtade kristna Sonya Raskolnikov honom att bekänna sin skuld och han välkomnar sitt straff som blir milt.

Romanen är inte en kriminalroman och inte heller en sedelärande roman om ett brott. Det är en roman som beskriver en man som bestämmer sig för att överge den kristna moralen om rätt och fel och istället utgår från den utilitaristiska moralen som i praktiken går att koka ned till simpel matematik, där Raskolnikov räknar hur många som skall vinna och hur många som skall förlora på dådet.

Raskolnikov tar sitt förnuft till fånga med benäget bistånd från sina vänner, men så gjorde inte socialisterna. De ryska revolutionärerna erkände inte en kristen moral. Det fanns inte längre någon skillnad på rätt och fel, som Dostojevskij låter en av sina karaktärer utbrista. Utan Gud blir allt tillåtet. Det är inte utan att det går att dra paralleller till Sverige idag. Med högtravande slagord som solidaritet, välfärd och medmänsklighet gör vänstern anspråk på att vara mer moraliskt högstående. I verkligheten agerar man lika skrupulöst som Raskolnikov som ränner en yxa i huvudet på folk.

Visserligen dödar de oss inte såhär på 2000-talet, men de stjäl våra pensioner och de monterar ned den välfärd som folket har arbetat ihop. Kvinnor får inte en säker förlossning, gamla lever i misär och sjuka dör i vårdköer. Det finns inte en skymt av “älska din näste som dig själv”. Istället är medborgarna boskap i den svenska ladugården där sinkon får gå till slakt. Allt handlar om nytta. Människorna ses inte som människor, de ses som medel utifrån vilken nytta politikerna har av dem.

På så vis kan man slänga ut gamla, sjuka och orkeslösa på bar backe, samtidigt som man rullar ut röda mattan för en man med 8 fruar. Man offrar unga flickors säkerhet för den nya sköna världen där alla är lika värda. Man sparkar ut sina egna barn ur boet för att istället föda gökungar. Den ryske anarkisten Michail Bakunin som var kritisk till Karl Marx auktoritära socialism yttrade:

“If you took the most ardent revolutionary, vested him in absolute power, within a year he would be worse than the Tsar himself.“

Problemet med ateism, eller snarare den anti-teism som den ofta leder till, är att man inte bara förnekar den kristna religionens moral och mening för sig själv, man förvägrar den också för andra. Detta leder till att man även förnekar den kulturella moralen. Eftersom religionens normer är kulturens normer, så blir anti-teismen nihilistisk och bryter ned kulturen med en allmän samhällskollaps som följd. Jag har skrivit om Ryssland för att det ska bli tydligare vad som sker i hela Västvärlden idag.

Människor letar ofta syndabockar och vissa vill skylla den ryska revolutionen på judarna, men problemet var inte att många av de ledande bolsjevikerna var judar, problemet var att de var ateister och nihilister. Såhär på 2000-talet måste vi börja skilja på sak och person. Om vi utser historiska syndabockar så ser vi inte vilka mekanismer det är som leder till katastrof. Detsamma gäller även det som skedde under andra världskriget – om vi stannar vid att utse nationalsocialisterna till de onda så blir vi blinda för kommande tragedier. Båda katastroferna är resultatet av människofientliga idéer.

Den ryska revolutionen var lika lite en judisk revolution, som nationalsocialismen var en tysk företeelse. I Ryssland såg man inte Lenin som en Messias som skulle skapa ett nytt rike. Socialismen förnekar andliga värden. Socialismen är materialism, rationalism, utilitarism och nihilism. Man är ute efter att riva ned det gamla och ersätta det med ideologin socialism. Bolsjevikerna trodde att om de, i deras egna ögon, fattade rationella beslut rörande materiella spörsmål så skulle ett folkets kamratliga brödraskap uppstå. Så här efteråt så har vi fått reda på det ena ogudaktiga exemplet efter det andra som visar en total hänsynslöshet inte bara mot individen utan mot mänskligheten.

Socialismen är inte konstruktiv, den bygger inte upp, den river bara ned. Den är rakt igenom nihilistisk. Och nihilismen lever kvar än i våra dagar. Den andra vänstervågens kritiska teori handlade bara om att riva ned. Den kritiska teorin gav sig på det existerande, alternativ gavs inte. Även i den tredje vänstervågen som vi nu befinner oss i fortsätter man med att riva ned de sista resterna av vår civilisation med så kallad normkritik. Med genusteori river man ned våra barns sista rest av identitet och tillhörighet. Kyrkan är raserad, familjen är raserad, HBTQ-rörelsen är en direkt attack mot våra normer. Postkolonialismen och vithetsstudier är en sista attack mot den västerländska kulturen.

Vad jag försökt visa är att det var det nihilistiska förnekandet av den kristna moralen som luckrade upp samhället och krattade manegen för kaos och terror i Ryssland. Men det gäller inte bara Ryssland. Vänstern demoniserar nationalismen och skyller nazisternas onda handlingar på den nationella sammanhållningen, vilket är befängt. I Ryssland var nationalismen en motpol till både nihilismen, rationalismen, anarkismen, och socialismen. Nationalismen var det som gjorde motstånd mot det kaos och den terror som ville störta tsarregimen och ersätta den med socialism.

De gemensamma nämnarna för tragedierna i Ryssland och Tyskland var den fullständiga moralkollaps som banade vägen för masslakten. Utsvultna vände man blicken mot var pengarna fanns och utan en religion som sade – du skall inte ha begär till din nästas tillgångar, du skall inte stjäla, du skall inte döda, så gjorde man just det. Man stal, man inte bara dödade, man masslaktade och såg det dessutom som det enda rätta/rationella att göra.

Utilitarismen menar att ändamålet helgade medlen och likt Raskolnikov var det matematiken som styrde. Man ansåg det därför rationellt och moraliskt riktigt att döda 10% av landets befolkning. Det var moraliskt riktigt att svälta ihjäl ukrainare för att uppnå produktionsmål. Läger och försök på människor som får Mengele att blekna var moraliskt riktigt utifrån den eugenik som var på modet. Ateismen och nihilismen suddade ut gränsen mellan ont och gott och banade väg för folkmord på alla som likt pantlånerskan var i vägen för det allmännas bästa. 6 miljoner judar, 6 miljoner kulaks och 6 miljoner ukrainare sopades bort.

I Ryssland så började man med att konfiskera de rika böndernas egendom. I Tyskland konfiskerade man judisk egendom. På sikt dödades alla som var i vägen under dessa båda skräckvälden. Likt Raskolnikov inbillade man sig att onda handlingar skulle leda fram till en “god” utopi. I Tyskland såg sig Hitler likt Raskolnikov som en övermänniska, rentav tillhörig en “överras”, en härskarras som stod över den allmänna moralen, eftersom han skulle skapa en ny och bättre värld.

För även nationalsocialism är socialism. Idén om det “Tredje riket” byggde på den utilitaristiska principen att ändamålet helgade medlen. Tilltron till rationalismen ledde till uppfattningen att krig, genetiska utrensningar och användandet av kvinnor som avelsdjur, och barn som soldater när de vuxna tagit slut var vägen fram till Utopia. Likt Raskolnikov gjorde sig Hitler av med dem han ansåg världen behövde befrias ifrån, och likt Raskolnikov blev han också efteråt inget annat än en simpel kriminell.

Nihilismen, materialismen, rationalismen och givetvis utilitarismen finns även inom den icke-revolutionära socialdemokratin. Här i Sverige har vi sysslat med våra egna utrensningar. Vi har haft egna eugeniska projekt med de uppmärksammade steriliseringarna. Här skedde också de olika experimenten på psykiskt sjuka och förståndshandikappade. Handlingar som på äldre svenska skulle kallas ogudaktiga.

Socialism förutsätter ateism eftersom den kräver att människor går emot kulturens syn på vad som är rätt och fel. Sverige är idag lamslaget av spänningen mellan de som vill förverkliga sin socialistiska utopi och de som minns vår gamla moral. De som minns det gamla är upprörda av att beslut fattas som strider mot våra värderingar av vad som är rätt och fel. Men det är alls inte förvånande att våra politiker resonerar på samma sätt i Sverige som i Sovjet, när ungdomar och pensionärer offras för vad politikerna anser medför lycka åt flertalet. Ska hela jordklotet räknas in i flertalet så är det heller inte så konstigt om man tycker svenskarna är försumbara.

I Sverige har socialdemokratins nihilistiska drag lett till förakt för kompetens och kunnande. Ute i kommunerna är det idag politiker som ska driva kommunerna som ett företag. De har vare sig kompetens eller erfarenhet utan leker med skattebetalarnas pengar som om vore de monopolpengar. Kompetens ses som hot på samma sätt som i Ryssland där Kulaks sopades undan till förmån för vem som helst. I Sverige får kompetenta sparken och tjänster tillsätts via kvotering där vem du är blir viktigare än vad du kan.

Nihilismen har inte minskat, tvärtom är hela det postmoderna paradigmet ett arv från Bazarov då postmodernismen förnekar allt. Det yttrar sig i kulturrelativism och moralrelativism och den så kallade “värdegrunden”, vilken sägs innebära allas lika värde, men istället slätar ut alla gränser och gör att inget har ett värde.

Värdegrunden är ren nihilism och har som syfte att hindra människor att hålla fast vid våra gamla kristna värderingar om vad som är rätt och fel. Begreppet är inget annat än ett vapen för att krossa de sista spillrorna av känsla för vad som är rätt och fel, vad som är ont och gott. 

Fortsättning följer…