Socialister i Rädda barnen kapar våldtäktsproblematiken

22 juli 2016 av Gertrud1

1996 bestämmer sig 6 män från “Rädda barnen” att nu måste det göras något åt mäns våld mot kvinnor, man gick därför ut med ett upprop i Svenska Dagbladet, där de nämner de systematiska våldtäkterna under kriget i forna Jugoslavien, barnsexturismen i Sydostasien, samt pedofiler i Sverige. 
I uppropet konstateras att dessa beteenden är omanliga och oförenliga med en manlig styrka vilken innefattar att skydda och värna de svaga och utsatta. - och så långt håller jag med. Men resten av deras resonemang hisnar. De skriver: 

“Vi är trötta på infantil machodyrkan och hånleenden. Vi är inga vältränade supermän, inga brorduktiga ordningsmän och inga patetiska romantiker. Vi är vanliga farsor som blivit fruktansvärt trötta på infantil machodyrkan, manlig destruktivitet och urskuldande hånleenden.”

Trots mitt extremt manliga yrke i de värsta av professioner så har jag ingen erfarenhet av infantil machodyrkan. Jag förstår inte ens som kvinna, och därmed “offer”, vad de pratar om.
Det är mindre än 1% av männen i Sverige som begår övergrepp. De som gör det anses sjuka av resten av manligheten. Övergrepp är inte norm - de är undantag. Varför tas det upp som ett huvudproblem i Sverige? Varför klumpas svenska män ihop med resten av världens män? Och varför blandas krigets undantagstillstånd ihop med norm? Och varför nämns en bisarr perversitet i samma andetag?

Som någorlunda kunnig i psykologi så är jag medveten om att personligheten formas under de första två åren i en kombination av gener och interaktion med den primära vårdnadshavaren och dennes kultur. Deprivation det vill säga avsaknad av tillräcklig stimulans under den tiden, gör att hjärnan inte utvecklas som den ska. Genom det som kallas spegling utvecklas förståelse för egna och andras känslor, eller inte.
Om barnet istället försummas och möts av likgiltighet så utvecklas inte empatin, bemöts barnet dessutom med aggressivitet så kommer barnet att bära med sig all den ilska som inte fått uttryckas under barndomen. En ilska som barnet inte fått hjälp att sätta ord på, och istället uttrycks med handling.  

Hur mycket man stöttar barn i deras känslomässiga utveckling skiljer sig åt mellan kulturer, även i fråga om vad som är socialt accepterat. Det gäller både mellan olika socio-ekonomiska sub-kulturer här i Sverige men det gäller framförallt mellan mellan olika länders och olika etniciteters kultur.

I Sverige har man lagt locket på för den här verkligheten, alla försök att diskutera kulturella skillnader i synen på våld mot kvinnor och barn har stoppats av gate - keepers som hävdar att all problemformulering är rasistisk.
Konsekvent blundar man för att värderingar och moral måste läras in före åtta års ålder. Efter det är det för sent. Skolan och “samhället” kan inte få individer att bli mer empatiska mer än marginellt efter den här tiden.
Det finns ett flertal biologiska utvecklingsfönster under vår utveckling till vuxna människor, och det krävs rätt stimuli under dessa perioder för att hjärnan skall utvecklas åt rätt håll.
För att utvecklas till en harmonisk trygg individ som klarar av att interagera med andra på ett harmoniskt sätt så behöver det späda barnet en funktionell vuxen som sätter ord på barnets känslor i ett tillstånd som kallas intersubjektivitet. Barnet behöver alltså en guide in i känslolivet för att lära sig förstå sig själv och sina känslor. Det kräver en vårdnadshavare som själv kan känna, hantera och reglera sina egna känslor, och som därigenom känner igen dessa känslor hos barnet och kan förklara dem.

Om barnet inte lär sig att förstå sig själv, så kommer det heller inte att känna igen sina känslor hos andra, och därmed kommer det inte att utveckla en inlevelseförmåga, inte heller en affektiv empati där de känner sympati för offret.

Moderskap är ett inlärt beteende och är en del av det så kallade psykologiska arvet. Mamma gör som sin mamma, och mödrar kan inte ge barnen något som de själva inte fått av sin egen mor. Oftast är barnets primära vårdnadshavare dess biologiska mor då det är hon som ammar, men det här gäller även om barnet skulle ha en annan primär vårdnadshavare. Det är dennes uppgift att lära barnet att känna sig själv, och senare förstå andra varelser. Vi lägger stor vikt vid detta i vår kultur, men det är unikt för oss i vår del av världen att fokusera på att bygga upp en stark tillit hos barnet.

Men det finns inga perfekta mödrar, vårdnadshavare lyckas olika bra med att socialisera sina barn in i den svenska kulturen där betoningen är på harmoni och vikten av samarbete med andra medborgare. Ännu sämre går det förstås om vårdnadshavaren är från en annan kultur som inte alls värderar dessa saker, kanske till och med från en kultur där dessa egenskaper inte ses som önskvärda, ja rent av felaktiga. Det är här det är lämpligt att prata om macho-kulturer som föraktar svaghet, samt om kulturer där kvinnoförakt är en självklar del av vardagen.

Det är här det är lämpligt att diskutera skillnaden i synen på våld och våldtäkt. Visst finns det enstaka våldtäktsmän i vår kultur, det finns även kvinnomisshandlare, men det är inte socialt accepterat. Det är det dock i vissa kulturer, i vissa länder är det inte ett brott att slå sin fru, ej heller att avkräva henne könsumgänge, med våld om så behövs. I vår kultur är det inte bara ett brott, det är heller inte socialt accepterat, inte ens bland kriminella, tvärtom är det det värsta av brott i vår kultur och interner skipar sin egen rättvisa.

I många länder är det olagligt att antasta och våldta, och misshandla kvinnor, men det finns en social acceptans, det är en del av kulturen att ge sig på de som inte kan försvara sig. Det drabbar inte bara kvinnor, det drabbar även djur och barn. I de flesta kulturer är våld en del av vardagen. Även vad vi betecknar som övergrepp tas för naturligt. Det handlar främst om länder med klankultur vilka saknar en rättsstat utan alla är beroende av en stark klan för beskydd. Anseende baseras på klanens mäktighet och den som inte tillhör en mäktig klan blir i princip fredlös.

Det håller på att ändra sig tack vare yttre påtryckningar men det är en lång väg att gå i många länder både i fråga om djurskydd samt barns och kvinnors rättigheter. Det är ett påverkansarbete som kommer att ta hundratals år, om det ens är möjligt att förändra alla kulturer i den riktningen. I hederskulturen så är värderingarna helt motstridiga och det är inte självklart att människor vill ge upp sin kulturs värderingar till förmån för en annan kulturs.

De Arrogant Goda™ verkar någonstans tro att människor som kommer hit vill bli som oss. Men den senaste tidens utveckling tyder på att det istället går i motsatt riktning. Det är istället vi som tvingas att ge upp våra värderingar för att undvika att bli beskyllda för rasism. Därför tvingas vi se på när barn och kvinnor misshandlas i hemmet av sina familjer, och vi är bakbundna när våra ungdomar blir utsatta för våld av människor som kommer från miljöer där våld är en folksport.

Det finns mycket forskning som visar att våld föder våld, och att de allra flesta förövare har varit offer i barndomen. Våldet är alltså ett inlärt beteende sedan barnsben, lägg därtill bristen på stöd i att tillräckligt förstå och uttrycka sina känslor på andra sätt än agera dem, så är impulskontrollen ett faktum. När orden tar slut tar våldet vid - är ett känt citat. Har man inte fått lära sig att sätta ord på sina känslor så återstår våldet. 

Så där är tanken hos “Rädda barnen” att sätta fokus på barnen helt korrekt. Att förbjuda barnaga är ett väldigt stort steg i rätt riktning, men det hindrar ju inte att den som blivit slagen alltför ofta slår sitt barn.

Vill man hindra våldsverkare så skall man träna upp empatin hos de som är såpass friska att de är behandlingsbara, men också ge dem verktyg att hantera sina känslor genom att sätta ord på dem. För den som kan förstå sina egna känslor kan också förstå andras, och då först kan empati med den andre uppstå. Vad man vetat länge inom kriminalvården och arbetat med är att det går inte att känna vrede och empati samtidigt. Väcker man empati så slocknar vreden.

Det handlar om är att hjälpa människor att utvecklas från att vara primitivt styrda av sin överlevnadsperson, som det kallas när reptilhjärnan (känslor före förnuft) tar över, till att kunna känna och hantera (reflektera över) både sina och andras känslor före man agerar. (slår, tar för sig, eller på andra sätt kränker).

Vad som vore rimligt för Rädda Barnen vore att lobba för och t o m kräva mer resurser till psykiatrin som är kompetent att hantera dessa frågor och har gjort länge. Även att kräva av politiker att det införs incitament för föräldrar att ta itu med sin känslomässiga problematik, men framförallt att stötta barn framförallt under de första två åren. Det räcker att någon “ser” barnet och ger barnet den näring som behövs för att hjärnan skall utvecklas.

Vidare borde man ta en allvarlig funderare på hur vårt samhälle förhåller sig till de riktigt farliga våldsverkarna, de som njuter av våldet nämligen sadisterna - psykopater och narcissister. Varför inte sätta fokus på att skydda samhället och dess barn från dem? Att mena att det finns en manlig strukturell tolerans för brott mot barn är befängt. Endast störda män begår dessa brott. Friska män känner avsmak, och funktionella vuxna mogna män sätter gränser.

Men ett sådant pragmatiskt förhållningssätt verkar vara främmande för “Män för jämställdhet”. Istället så erbjuder de feministiska samtalsgrupper, under marknadsföringsgreppet “Män för jämställdhet erbjuder något unikt – ett rum för män att reflektera tillsammans.”

Metodmaterialet är framtaget av dramapedagogen (?) Elis Larsson, och har vissa samtalsregler som får mig att undra över vad själva syftet är. Jag har väldigt svårt att tro att syftet är att skapa en verklig förändring. En förändring kräver riktiga män som sätter ned foten, som kan visa på rätt och fel, både för barnets framtida uppväxt, men också för att förhindra och avbryta pågående övergrepp. Som ett före detta misshandlat barn kan jag säga att ingenting blir bättre av att skapa fler feminiserade män som är mer fokuserade på konsensus i gruppen - att ingen där känner sig kritiserad, att alla har rätt till sin åsikt, det inte finns något rätt eller fel, eller att debatt inte skall inledas.

http://www.mfj.se/wp-content/uploads/2016/06/feministisk-samtalsgrupp1.pdf

Angående diskussioner så finns redan Flashback, där pedofilerna och illgärningsmän får sina fiskar varma, där goda rättrådiga män står upp för rätt och fel på en daglig basis. Där finns männen som vågar säga ifrån, som vågar avbryta, som vågar tillkalla polis. Vad männen i dessa diskussionsgrupper kommer åstadkomma tror jag stannar vid ett ömsesidigt ryggkliande samt fyllandet av ett narcissistiskt behov av att känna sig god. Men i min värld så är det så att god är den som gott gör, för att parafrasera Forrest Gump. Jag förstår inte hur dessa tillrättalagda "killmiddagarna" ska påverka vare sig det som skedde i Bosnien, barnsexturism, eller pedofiler på annat sätt än att de ger ett avlat, ett frikort, för ett riktigt ansvarstagande. Ett manligt ansvarstagande.