Män lider, men inte av det kvinnor tror

16 juli 2016 av Gertrud1

Aftonbladet publicerade en debattartikel - Män kan - men ni behöver vår hjälp. Jag kände uppriktigt att damerna inte hade en susning vad de pratade om, så jag författade nedanstående replik. Jag blev refuserad med anledning av att de redan publicerat en replik. Jag försökte då få min text publicerad på andra platser men utan framgång. Jag tycker dock att detta behöver sägas, att damerna inte får stå helt oemotsagda.

Unga killar lider – men inte av det ni tror.

I debattartikeln “Män kan – men behöver vår hjälp” intar artikelförfattarna Gudrun Schyman, Ida Östensson och Anna Giotas ett ovanifrånperspektiv som firar excesser i härskartekniker. Den består av en kombination av tolkningsföreträde, förminskande, skammande, omyndigförklarande och passiviserande. De utger sig för att försöka förstå svenska mäns problem och presenterar en lösning på dessa i form av hashtaggen #SheforHe. Men är det hjälp eller stjälp? Förstår sig dessa medelålders teoretiker på hur det är att vara man i Sverige idag? Det verkar inte så.

I artikeln talades det om att unga män flyr in i dataspelsvärlden, men den är inte ett digitalt flipperspel utan ett community, en samlingsplats, på samma sätt som dansbanan, ABF-kursen eller korvkiosken varit i tidigare samhällen.

Artikelförfattarna menar att det är en flykt från sociala kontakter men det är ofta precis tvärtom. Kontakter knyts och vänskaps- och parförhållanden uppstår. Men för att känna till detta så krävs det att man inte bara ”talar till” unga män utan också att man lyssnar, och tar del av deras verklighet. Den generation som artikelförfattarna tillhör tenderar att se internet som ett andrahandsalternativ, men i själva verket så är dataspelandet en del av den nya deltagarkulturen, den participatoriska kulturen, där kontakter knyts över kontinenter och över generationsgränser. Dataspelande är inte en flykt från världen, utan en del av den nya världen. Den digitala världen.

Vad gäller pornografi så har många av de män som missbrukar, och inte brukar pornografi, själva skapat en egen rörelse för att komma tillrätta med detta. Den har startat helt utan hjälp eller inblandning från kvinnor, utan bygger istället på ett TED talk, “Your brain on porn”, som delas och diskuteras. En ganska stor andel unga män ratar pornografi utifrån den vetenskapliga grunden att det inte är bra för deras hjärnor. De kan alltså, hör och häpna, fatta egna beslut, och detta görs helt utan hjälp ifråga om moraliska pekpinnar från den feministiska rörelsen.

Artikeln tar även upp pojkars rättigheter inom skol- och utbildningssystemet. Vad artikelförfattarna dock klädsamt hoppar över är att män presterar bättre än kvinnor på högskoleprovet, vilket tyder på att själva skolresultat kanske inte säger så mycket om mäns kunskaper utan snarare om vad som prioriteras i skolmiljön. På samma sätt nämns inte diskussionen om eventuell betygsdiskriminering mot pojkar i skolan alls.

Även övriga påståenden i artikeln är befängda. Det talas om vilja att hjälpa män, men artikeln gör inget annat än att använda utsatta män som slagträn för den egna feministiska kampen. Tack vare internet, och den samlade kompetensen där, samt de lättillgängliga vetenskapliga sökmotorerna, så går det idag att kolla upp de påståenden som författarna kommer med och presenterar som sanningar med orden ”det är väl belagt”. Men ingen utom de närmast troende har respekt för en kontenta som man inom psykologin kallar det fundamentala attributionsfelet, med vilket menas att man lägger orsak till allt ont som drabbar en själv, utanför sig själv, medan det som drabbar andra tillskriver man dem själva vara orsaken till.

Detta är dagens feminism i ett nötskal - kvinnor är alltid offer, medan allt som drabbar män är deras eget fel. I artikeln tas också upp ett antal exempel, där man tar för givet att korrelation är detsamma som kausalitet, det vill säga de menar att samband är bevis på en av dem utsedd orsak. Är man dessutom det minsta bevandrad i vetenskaplig metod så inser man att damerna förväxlar fakta med sina egna ideologiska åsikter.

Men jag kommer här inte bemöta artikeln utifrån den vinkeln, utan vill istället bemöta den utifrån de erfarenheter som jag har samlat på mig av att själv prata med ett flertal män i en roll som coach över längre tid. Jag är inte legitimerad psykolog och utger mig heller inte för att vara det, även om jag har läst psykologi. Dock har jag tilldelats rollen som förtrogen av människor som själva sökt sig till mig, detta både under kortare och längre tid, samt gällande både enklare relationella frågor men även psykiska problem som män inte upplever sig få adekvat hjälp med i befintlig vård och därför lämnat.

Den förtryckte är den vars röst inte får höras.

Ur ett globalt perspektiv kan det argumenteras för att kvinnor är förtryckta. Så är det dock inte längre i Sverige. Här är det kvinnor som står för agendan och tyckandet i det svenska debattklimatet. Därför tillåts artikelförfattarna att dra själva manligheten i smutsen och presentera alla manliga egenskaper i ett negativt ljus. Den debatt som förs är som ett gammalt par i en dålig relation där kvinnan talar i mannens ställe. En form av “womansplaining”, ett kvinnligt tolkningsföreträde på hög nivå i det offentliga rummet.

Män tillåts inte själva formulera sina egna problem, utan kvinnor ska bestämma åt dem vilka problem de har, vad dessa beror på, samt hur de ska lösas. Man går i artikeln till och med så långt att man påstår att ”män är heller inte tränade i att tolka och förstå sina känslor i lika hög utsträckning som kvinnor.” Man talar alltså om män som om det gällde en icke korrekt dresserad hund, helt förnekandes det faktum att både kvinnor och män lär sig att tolka och förstå sina känslor de två första levnadsåren då anknytningen sker. Barnet lär sig förstå sina känslor genom att dessa speglas (härmas) av anknytningsperson, vilket nästan alltid är modern. Det är i denna interaktion som barnet lär sig att känna igen sina känslor, samt att hantera och reglera dem. I ljuset av vad som skrivs, så undrar jag om artikelförfattarna egentligen menar att kvinnor (eftersom vi ammar är det oftast kvinnor som är anknytningspersonen) försummar sina söner?

Nu tror jag dock inte att det är detta som avses utan snarare att man vill angripa en ”norm”. Men vad som skapar en norm i samhället är individer som belönar ett beteende och straffar ett annat. Som artikelförfattarna påpekar så är inte alltid män delaktiga i barns fostran, utan de normer som barn internaliserar kommer främst från deras mödrar, dagisfröknar och ofta kvinnliga lärare i skolan. I puberteten övertas rollen som fostrare av flickvänner och framtida potentiella partners. Den stora makten över den manliga normen har därför kvinnor.

Män idag känner sig grundlurade. De är uppfostrade i exakt den anda som artikelförfattarna förfäktar, att man skall vara snäll och mjuk och tona ned sina manliga sidor, men det är inte de killarna som blir premierade av kvinnor efter puberteten. Tvärtom blir dessa bortvalda. De förväntas därför följa ett dubbelt budskap från kvinnorna som med ord förmedlar en norm och med handling förmedlar en annan norm.

I och med att jag som sagt är utbildad i psykologi och aktiv på ett antal digitala communitys så har jag kommit i kontakt med hundratals, kanske rentav tusentals unga män. Många internationella internetforum har uppemot miljonen användare. Genom dessa har jag alltså jobbat ideellt med att stötta och hjälpa många unga som tycker att det är lättare att tala om svåra saker under anonymitet.

Det jag och internetförfattarna är överens om att unga män lider. De lider något oerhört. Men inte av en patriarkal struktur, utan av något mycket mer konkret. Det är att de ständigt från tidig ålder får höra att de är fel på dem och att de utgör ett problem. Att de som grupp och som kön är defekta. Ingen av dem kommer ta till sig av Schymans och de övriga artikelförfattarnas nedlåtande artikel. När sedan Zara Larsson går ut med sitt statement att hon “HATAR HATAR HATAR” män, så är det bara en fortsättning på vad unga män ständigt matas med.

De matas från tidig ålder på dagis och förskola, och kanske ännu mer i skolan, att deras sätt att vara och bete sig på inte är önskvärt. I USA, där samma fenomen förekommer, har det fått följden att var sjunde kille går på mediciner för att deras sätt att vara inte passar in på samhällets och skolans förväntningar.

Nu kan man tolka detta på olika sätt. Den moderna feministiska tolkningen innebär givetvis att det är fel på de här killarna, då den moderna feminister drivs av just det grundantagandet. Men seriös vetenskap försöker man hålla fri från sådana förutfattade meningar. Utifrån ett psykologiskt perspektiv har dessutom alla rätt till sina känslor, sina upplevelser och sitt sätt att vara, även män, och framförallt unga pojkar - något som artikelförfattarna tycks ha svårt för att acceptera.

Här har vi den springande punkten i unga mäns dåliga mående. Det är vare sig fäder eller något osynligt patriarkat som kuvar in svenska unga män i en bur, utan snarare det ständiga kvinnliga tolkningsföreträdet där varje känsloyttring av en man förminskas, förlöjligas, hånas och förnedras. Även manliga behov, så enkla som att få ha en könsidentitet att vara stolt över, viftas bort av beskäftiga kvinnor som anser sig veta bättre.

Hur vet jag det här? Jo, för att de kommer till mig. I skydd av sin anonymitet på internet kan de tala fritt utan att bli dömda. Att de väljer just mig tror jag handlar om att jag är ganska tydlig med vad jag står för, dvs att alla har rätt till sina känslor oavsett kön. Att alla känslor är okej, och att alla uttryck är okej så länge de sker i ord och inte i handling.

Jag accepterar alltså ett manligt sätt att uttrycka sig, utan att förfasa mig över ordval som inte används i det sociala rummet på en kvinnodominerad arbetsplats utan som oftare förekommer män emellan. Jag försöker alltså inte rätta till dessa män utifrån en kvinnlig måttstock där det viktigaste är att konsensus råder och ingen blir upprörd, utan tillåter dessa män att vara män och uttrycka sig som män. Män behöver inte lära sig att tala om känslor, de är ganska bra på det. Vi kvinnor däremot behöver lära oss att lyssna med respekt utan att använda oss själva som måttstock på vad som är rätt sätt.