Paludan var inte först med att bränna böcker

Flera debattörer har påpekat att det inte är olagligt att bränna en bok man äger, men att det är olagligt att bränna bilar man inte äger, till och med Sydsvenskan skriver i sin huvudledare att det inte är olagligt att bränna koraner, men det är det att bränna polisbilar och framförallt att skada poliser. Däremot förstår de inte varför Paludan gör som han gör. Det är inte ett hat mot muslimer som driver honom. Han är advokat och det händer att han företräder invandrare, han verkar snarare drivas av ett rättspatos av lätt atutistisk karaktär.

Redan som 12 åring fotograferade han människor som cyklade utan händerna på styret eller utanför cykelbanan och hängde ut dem på nätet. Det är lite vad han gör nu också, han hänger ut muslimer som inte respekterar lagen, men nu gör han det inte via en egen hemsida utan använder msm och alternativmedia för att hänga ut dem. Det är alltså inte personligt utan det är yttrandefrihetslagen som princip han försvarar så till den milda grad att han riskerar livet.

Men det verkar ju inte som alla vill följ svensk lag. Många skribenter har utifrån olika vinklar analyserat påskens upplopp och landat i svar som att det handlar om utanförskap, islamofobi, eller att Paludan är en nazist som vill provocera. Andra förslag har varit att det beror på invandring, kriminalitet, islam och en pågående islamisering. Men till syvende och sist så handlar det om två olika verklighetsuppfattningar som är i konflikt med varandra.

Sverige är en så kallad skuldkultur där vi än inifrånstyrda, det innebär att varje individ själv navigerar i samhället utifrån vår yttre måttstock vilken utgörs av våra gemensamma regler och landets lagar. Men många av invandrarna kommer från så kallade skamkulturer där rättesnöret är att alltid till varje pris bevara sin grupps anseende.

Individer fattar inte egna beslut utan det är en ledare som avgör vad som är det rätta att göra. Denna ledare kan vara klanens överhuvud, gängledaren, ledaren för ett kriminellt gäng, eller den religiösa ledaren. Islam är inte en enhetlig religion utan kulturen styr hur islam utövas men religionen kan utgöra en del av hedern som skall försvaras.

I Sverige är vi sekulära och anser att religion är en privatsak, en majoritet av svenskarna anser mellan skål och vägg att religiösa människor som på riktigt tror på Gud är lite rubbade. Vi styrs dock av kristen etik och är överseende med människor vi anser vara prilliga. Dock är Sverige ett kristet land då kristendomen varit med och format våra lagar och vår moralkod är en kristen etik.

Tyvärr har kristendomen ersatts av den uppifrån påtvingade religionen Tolerans™ vilken hindrar oss att säga ifrån när människor från andra kulturer könsstympar och gifter bort barn, sanktionerna våldtäkt och misshandel av kvinnor och barn. Det är först när de går över gränsen och aktivt dödar som vi lägger oss i, för då blir det ett fall för lagboken.

För det som enar oss svenskar oavsett om vi är kyrkligt religiösa, är hedningar, har någon annan tro, bekänner oss till religionen Tolerans™ eller kallar oss ateister, är att vi ser lagen som helig. Det härrör sig ända tillbaka till vikingatiden och de ting som då hölls där olika brott mot landskapslagarna fick sin dom.

Respekten för lagen är en del av Västeuropeisk kultur eftersom den vuxit fram ur idén om att vi alla är lika inför Gud, och såleder bör vara lika inför lagen. Tack vare vår humanistiska kultur ser vi lagen lika mycket som skydd för den enskilde mycket som en skyldighet mot det gemensamma, därför har de flesta frivilligt följt lagarna.

Många har tagit upp ämnet sharialagar utan att egentligen förstå vad det är. Det är inte en lagbok, likt judendomen har sina mitzvot det vill säga påbud om vilka handlingar som är korrekta så har islam både påbud och förbud, men till skillnad mot västerländsk lag så handlar det inte egentligen om förbud utan om tabun.

Det är alltså inte frågan om vad som är otillåtet och därmed straffbart, det är frågan om vad man bara inte gör om man inte vill bli socialt utfrusen för evig tid, eller ja rentav stenad till döds om det vill sig illa. Det senare är heller inget egentligt straff för ett brott utan mer ett sätt för de anhöriga att rena sig från vanära. För att brottet inte ska fläcka ned hela gruppens anseende måste man göra sig av med individen för att återupprätta sin ära.

Det här är så väsensskilt från vår kultur att vi inte inser implikationerna av behovet av att “rädda ansiktet” går före våra lagar och regler. Det är så djupt rotat i kulturen att det inte går att stillatigande se på när någon utför något som är tabu, eftersom det skulle innebära acceptans av det otänkbara. I dessa kulturer har man en moralisk skyldighet gentemot sin grupp att agera.

Jag har tidigare skrivit om olika kulturers skillnader i moralkod i Orsaken till integrationsproblemet. Men det handlar om något något mycket djupare än så, vissa beteenden är inte bara otänkbara här på jorden, det är tabu inför Allah och den som ens tänker en tabubelagt tanke riskerar sin plats i paradiset, och kan hamna i helvetet. För en sekulär svensk låter det befängt, ja rent av skrattretande men många invandrare från MENA tror på det här med samma blinda tro som små barn tror på jultomten. Det ÄR deras verklighet.

Islam tillåter inte självständigt tänkande, islam kräver fullständig underkastelse för de av Muhammed uttalade tabuna, och Muhammed har gett anvisningar för hur människor ska agera ifall någon dristar sig att bryta mot dessa tabun.

Den första stora krocken mellan dessa tabun och västerlandet skedde 1988 då en till England migrerad indier skrev en bok om den rotlöshet och alienation som drabbar migranter när de hamnar mellan två olika kulturer med två vitt skilda verklighetsuppfattningar. 

Boken var en satir av både Väst och Islam men den var snarare mer kritisk mot västerländsk materialism än gentemot islam, även om den belyser problem som dogmatism och religiös politisk manipulation.
Tonen var humoristisk, och stilen magisk realism och boken innehöll gudomlig uppenbarelse, religiös tro, fanatism och tvivel.  I en av bokens drömberättelser proklamerar Mahound en uppenbarelse till förmån för gamla polyteistiska gudar. Senare i handlingen avsvär han sig detta och hävdar att han lurats av Satan. Därav bokens titel Satansverserna.

Dessa Satansverser finns i verkligheten och var en del av tidig islam. Genom historien har det inte funnits vattentäta skott mellan de olika religionerna, tvärtom influerade religionerna varandra. I de första civilisationerna såg man naturkrafterna som medvetna krafter vilka man försökte blidka genom offer. 

Gamla testamentets Abraham valde senare ut en kraft och skapade sin religion runt den, därefter har den judiska tron vuxit fram gradvis och vid tiden för Jesu födelse bestod judendomen av ett flertal falanger och trosuppfattningar. Den kristna tron uppstod först som en judisk sekt, sedan plockades religionen upp av romarna som satte sin prägel på den.

300 år senare börjar den bereste karavanföraren Muhammad predika sina uppenbarelser som han menade förmedlades av ängeln Gabriel, och var meddelanden från Gud. Den arabiska halvön bestod vid den tiden av olika beduinstammars revir och dessa skiljde sig åt i religiös tro, det fanns ca 360 olika avgudar som de olika klanerna/grupperna av ökenfolk tillbad.

Till en början vände sig Muhammed till fattiga judar, kristna och hedningar som han manar till att ansluta sig till hans lära för välgång och beskydd. I denna tidiga islam använde han sig av judisk retorik och undervisade i judiska riter och traditioner, men han tog även en del från kristendomen och zoroastrismen samt arabiska sagor. 

I Mecka där Muhammad föddes dyrkade man i huvudsak månguden Rudaw och när Muhammed predikade för sina stamfränder hävdade Muhammad att denna mångud och den judiska guden var en och densamma. Symbolen för månguden Allah lever kvar, det är halvmånen som nu blev symbolen för islam och grunden i Islam är att Gud är 1, vilket ochså är vad handsymbolen med fingret i luften betyder.

Det arabiska ordet Allah är inte arabiska för "Gud" det är en förkortning, av "al-Ilah", det vill säga  Guden, så som Rudaw ofta benämndes i den mäktiga Quarayshstammen som Muhammed tillhörde. Rudaw hade också tre döttrar; al-Lat som var fruktbarhetens gudinna, al-Uzza stod för beskydd, och Manat var ödets gudinna.

Quarashstammens kult kretsade kring al-Uzza som man offrade till för makt och för beskydd. Muhammed menade att man kunde fortsätta be till Rudaws döttrar så skulle de likt tranor föra med sig bönen till "Guden".  Islam var alltså till en början inte monoteistisk, frågan är om islam är det idag, då man behållit andra element från polyteismen.

I den arabiska klankulturen rådde den starkares rätt där de mäktigaste stammarna tog för sig tack vare sitt större våldskapital. Muhammeds stam var mäktig och hade kontroll över Mecka och var inte intresserade av prat om att månguden Rudaw och Jahve/Gud en och densamma, så Muhammed jagades bort från därifrån.

Han flydde till Medina där han lyckades bättre med att värva anhängare genom att ändra karaktär på religionen som nu blev mer av en politisk rörelse. I Medina sågs han inte som en konkurrent då han inte hade någon koppling till någon klan där. Han hade talets gåva och gjorde sig till allas vän, och som utomstående kunde han medla opartiskt och erbjuda något utöver den starkares rätt för beduinerna. 

Anledningen att det gick så fort att ena araberna var att Muhammeds rättssystem var en förbättring från klankulturens kaos och grymma sedvänjor. Särskilt för den som inte tillhörde en mäktig klan, Muhammed erbjöd en större gemenskap, och individen blev en del Umma, den muslimska gemenskapen där man hjälpte och stöttade varandra.

Genom islam fick Arabien en samling gemensamma regler Sharia. I ett historiskt perspektiv är det därför inte så konstigt att beduinerna benämnde Muhammed "Fredens källa", "Beskyddaren", Bevararen", "Den barmhärtige", och alla hans andra glorifierande 96 namn, varav en är al-Insān al-Kāmil vilket kan översättas till “den som nått perfektion” och det är så han och hans lära ses av många muslimer. 

Muhammed enade även de större stammarna i Medina och fick dem att sluta strida inbördes och istället ge sig på de som ännu inte anslutit sig till rörelsen. På så sätt kom Muhammed att besegra även sin egen stam så småningom. Nu kunde Muhammed rensa bort Rudaws tre döttrar och han avsvor sig sina tidigare predikningar genom att hävda “Satan made me do it.”

Det är alltså dessa tidiga predikningar om mångudens döttrar som avses med de så kallade “satansverserna”. Vissa  muslimer förnekar deras existens men det finns gott om belägg för att Muhammed har yttrat de verser som han sedan förnekade.

Satansverserna väckte ett ramaskri när den kom ut, förlaget utsattes för 7 bombot, och författaren själv fick motta ett flertal dödshot från den muslimska världen. Ayatollah Ruholla Khomeini i Iran uttalade en Fatwa över Salman Rushdie i Radio Teheran där innebörden var att Rushdie måste avrättas eftersom boken var hädisk mot islam.

Salman Rushdie tvingades att gå under jorden. Andra förlag och bokaffärer utsattes för attentat, även privatpersoner med anknytning till utgivandet av boken utsattes för hot trakasserier, det förekom även mord. Ett flertal bokbränningar iscensattes också där man tävlade i att bränna flest exemplar. Rasmus Paludan var alltså inte först med att bränna böcker.

Större delen av västvärldens intellektuella backade upp Salman Rushdie, dock inte alla, en del prominenta vänsterintellektuella tog Irans parti, och det gjorde även en del politiker. Efter två år faller Rushdie till föga och ber om ursäkt till den muslimska världen, men fatwan (uppmaningen att döda honom) lyftes inte, tvärtom höjdes belöningen till en halv miljon dollar för den som tog Rushdie av daga. 2000 bosatte sig Rushdie i USA han kan endast sporadiskt visa sig i offentligheten.

Anledningen att Satansverserna skapar en sådan kognitiv dissonans inom den muslimska världen är dels att det går emot att Gud är 1. Men framförallt för att det förstör Muhammedbilden som varande en förstklassig förebild för människan och som alla muslimer bör efterlikna.

Muhammed krävde okritisk tillbedjan och total underkastelse, han tålde ingen kritik och de två poeter som dristade sig att kritisera miste huvudet. Det finns stöd både i Koranen, haditherna och annan muslimsk teologi att straffet för den som förolämpar Muhammed, hans familj eller hans lära är döden.

Inom kristendomen ses Jesus som Gud, Muhammed ses inte som Gud, däremot ses hans lära som Guds ord, och därmed blir koranen än heligare än Muhammed, att elda koranen anses som att gå emot Allah. Det är alltså Allahs ord man eldar upp enligt deras verklighetsuppfattning.

När jag skrev om afghanerna berättade jag om en afghansk kvinna som slogs ihjäl av en mob på flera hundra personer då hon påstods ha slängt koranen i soporna. Det räckte inte att döda henne, hon blev överkörd av en bil upprepade gånger och därefter försökte man elda upp kroppen.

För oss verkar beteendet helt förryckt, men det bottnar i skräck för vad som kan hända om man inte gör det. Det blir lättare att förstå om man jämför olika religioners gudsbild med en fadersgestalt.

Medan den judiska fadersguden är straffande så är den kristna fadersguden mild och förlåtande. För oss kristna framstår den islamska fadersguden som en våldsam despot, vars följare lever i ständig skräck för att misshaga.

Det är inte tillåtet att trotsa, och trots och brist på aktning leder till fysiskt hård bestraffning. Likt barn i en dysfunktionell familj lever man i rädsla för att väcka faderns vrede, därför kontrollerar man varandras beteende. Det är även vad som sker inom en patriarkal klan i hederkulturen oavsett om man är kristen eller muslim, men det sker i synnerhet i den muslimska kulturen i en teokrati där det tar horribla proportioner.

Att vara en god muslim är alltså en del av hederskodexen i muslimska länder, och tack vare islam cementeras kulturella sedvänjor som stening, piskning och lemlästning i länder där islam har en stark ställning. Man lever under ett ständigt tryck att vara en god muslim, och anseende är oerhört viktigt.

I Egypten, Afghanistan och Somalia är det vanligt med hedersmord och kroppsstraff för att bevara sitt anseende bland andra klaner. Och med en tillräckligt sträng faderstyrann blir inte bara handlingar förbjudna, så även tankar.

Det handlar alltså inte för upploppsmakarna om att man kritiserar deras tro utan att det skrämmer dem att man inte underkastar sig Allah. Det är alltså som ett enda stort Stockholmssyndrom där man lierar sig med sin fångvaktare och ser den som inte gör det som fienden.

Med den stora population av muslimer här i Sverige så blir det en stor press på muslimer att inte ge efter för västerländsk kultur då den går emot vad som anses som tabu inom islam.

Islam är inte enhetlig och alla muslimer är inte likadana, det finns sekulära muslimer och det finns många som är födda muslimer som inte bryr sig om vad som anses halal och haram utan lever precis som vilken västerlänning som helst. Men dessa pressas av mer troende muslimer i våra förorter att följa islams regler.

Det är svårt att se en lösning då kombinationen skamkultur, hederskultur och islam förstärker varandra. För människor som inte har ett utvecklat “jag”, har svårt att veta om deras tankar finns inom dem eller utanför.

Den danske psykologen Nicolai Sennels som har skrivit Helig vrede menar att en stor kulturell skillnad handlar om man ifall man upplever sig vara inifrånstyrd, och därmed förstår att tankar och känslor är en del av en själv, eller om man är utifrånstyrd och tror att ens känslor och tankar orsakas av andra.

Vi kopplar det senare till psykologisk omognad här i Väst, och det finns givetvis svenskar som i varierande grad har svårt att skilja på den inre och yttre verkligheten men i vår kultur ger vi dessa människor en diagnos.

Kombinationen låg emotionell utvecklingsnivå i form av svårigheter med att skilja på yttre och inre verklighet och den blinda tron på islam gör att det inte går att resonera om saken.

Alltför många muslimer i Sverige har uttryckt att de inte förstår varför Palundan sårar dem, de kan inte ta in andra människors perspektiv. De har inte resurser att förstå att någon som kritiserar eller raljerar över islam gör det på en intellektuell nivå. Man kommer istället att se det upplevda obehaget som direkt orsakat av en Salman Rushdie, Lars Vilks eller Rasmus Paludan. Det är på den nivån konflikten ligger.